Krönika
Så att känslan 2019 blir jämlik känslan 1959, om man nu är lagd för jämna intervall. Eftersom allt fast förflyktigas blir allt flyktigt desto fastare, exempelvis höstens känsla av milt sammanfattande regn. En slags omfamning som varar. Därefter vinterns ofta obarmhärtiga klarhet, likaledes bekräftande.
Det är livserfarenheten. Inte precis en analys över rättvisa eller orättvisa, ingen polemik om Nobelpris eller liknande jordiskt tvistemål. Utan förmer upptäckten av de starka trådar som fäster existensen.
Det finns kanske ändå en parallell till det världsliga. Det verkar ju som att efter sådana företeelser som dagens aggressiva högerchauvinism upphör tiden själv. Det finns ingenting efter Trump, inte efter Orban eller Åkesson heller. Efter destruktion finns inget steg två, Trump är ett egenändamål.
Fukuyamas berömda åttiotalsvision av politikens upphörande innebar inte liberalismens överjordiska seger utan mera en förutsägelse om tidens slutpunkt. Och så blev liberalismen ett slags inflammatoriskt tillstånd, svullet, självbelåtet och oåtkomligt stillastående, allt i brist på motstånd, på ifrågasättande. En egendomlig likhet med den historiska fulländning som kommunismens stater påstod sig ha uppnått, även om inflammationen där övergick i likstelhet.
Demokrati, varande en hyfsat rationell 1800-talstanke i form av representativa styrande system tycks nu upphöra gradvis. I brist på mål och rörelse, dramatiskt eller bara blodlöst och gradvis. Gentemot klimathoten ägnar sig samfunden åt patologisk självförnekelse, inför demokratins prövningar gräver man fram förruttnade uppmaningar att avskaffa densamma. De legala fundamenten står oftast stadigare, det krävs ganska ihärdig illvilja i stater som Ungern eller Polen för att spränga bort rättsstaten. På ställen där den aldrig existerat finns inga problem, där upphör tiden obehindrat med figurer som Orban eller Putin.
Historien lagrar ingen livserfarenhet. Den kan lagra missuppfattningar, som att förnuftet är en naturlag som gäller likformigt överallt, bara förutsättningarna är de rätta. Förnuftet är beroende av våra val, men sitter trångt. Opinionssiffrorna är lika svarta som medelklassens suvar, inköpta för kortväga kroppstransporter. Alltför många har tagit Matteus13:13 som en uppmaning, istället för en varning: ty fast de ser, ser de inte, och fast de hör, hör de inte och förstår inte.
Hur ska vi alltså återupprätta tiden och historiens tillfällen av eftertanke och respektfull handlingskraft?