Skellefteå grundades 1845, troligtvis med avsikten att skapa en naturlig rastplats mellan Luleå och Umeå, och har sedan dess det fungerat som snabbmatsnavet för Norrlandskustens resenärer.
13 mil från Luleå. 13 mil från Umeå. Stanna. Äta. Kissa. Åka vidare.
Skellefteå kallas ibland internt för ”Guldstaden” eller ”schtaan”, varför vet ingen utomstående eftersom deras besök sällan blir längre än tiden det tar att beställa ett skrovmål. Externt kallas orten ”drive in”. Så länge vi kan minnas har det varit en fröjd att rulla in i – och ut ur – stan, en milstolpe som betyder paus.
Men nu är det en ny syn som möter resenären när bilen rullar förbi låna-toaletten-restaurangen uppe på höjden och närmar sig låna-toaletten-macken vid rondellen. En hög byggnad som får ögonen att lämna vägen och försvåra valet av fil ytterligare strax innan viadukten.
Det kanske finns anledning att bry sig om vad som händer om du svänger höger i Max-korsningen.
Även turnerande musiker som genom åren valt att bränna igenom Skellefteå på väg mellan Umeå och Luleå har nu fått ett nytt stopp på resan. Den 74 meter höga byggnaden som syns från E4:an heter Sara kulturhus och har varit snacket på schtaan länge, flera år innan batterifabriken skulle vända upp och ner på allt.
2015 klubbade kommunfullmäktige i Skellefteå igenom bygget som senare blev omtalat i hela Europa, främst för det faktum att det består av 20 våningar trä. Är det något norrbottningarna vet är det att trä lockar folk, det har några kojor bland Harads träd visat med all tydlighet. Det snackas om det har kostat en miljard kronor men det har snackats en massa skit också. Biblioteket är för litet, folk faller i trapporna, gäster med nedsatt hörsel ignoreras och ungdomarna glöms bort.
Till och med namnet, efter folkkära författaren Sara Lidman, har omtalats eftersom kritikerna anser att kulturverksamheten nedprioriteras till förmån för kommersiella intressen och inte förtjänar benämningen. Lösningen kan vara att ändra en bokstav. Ingen lär klaga om namnet ändras efter det som hände i lördags när det blev Zara kulturhus.
När The Guardian besökte framtidsorten påpekade de att ortnamnet uttalas "She left you" men symboliken haltade när hon, Zara Larsson, kom och blev Poster girl för en helt nytt liv i stan.
Zara Larsson är uppenbart en kommersiell popdrottning av världsklass och showen kan ha varit det häftigaste som skådats norr om Skellefteälven. Det är den största artisten som varit här och den minsta scenen hon ägt på länge.
Under 90 minuter pumpade stjärnan ut hitlåtar, varenda ton satt, varenda pose självklar, publikens högljudda allsång höll David Lindgren-klass och ingenting gick att klaga på.
Lördagen i Skellefteå blev en sådan kväll som det både gick att älska och bli avundsjuk på, Zara kulturhus liknade ingenting annat. En show i världsklass med fyra dansare, två körsångare och band som backup. "Ruin my life", "Poster girl", "Ain’t my fault", "Uncover", "Lush life" ... det går inte att välja en höjdpunkt när helheten var så otroligt genomarbetat och prickfri.
Bättre uppvaknande kunde en tidigare evenemangsbefriad stad inte få och det finns anledning att svänga höger efter E4:an i framtiden. Utan Zara i Sara kulturhus återstår det att se hur mycket kulturhus som blir kvar.
Det kan inte bli bättre än så här. Good luck, She left you.