Men vad i denna närmast ofattbara handling är det som vi nu, dryga sjuttio år efteråt, uppfattar som själva kärnan och hur vill vi att det minnet ska förstås idag?
Det sägs att den främsta lärdomen vi kan dra av historien är att folk aldrig lärt sig något av den. En lika cynisk som trist nog realistisk formulering. Konflikterna världen över mellan nationalstaten och alltmer aggressivt nationalistiska rörelser är uppenbar. I Sverige klampar Sverigedemokrater omkring i folkdräkter i sin längtan efter något slags ursvenskt folkhem. Men är det någonstans som historielösheten är som mest tragisk så är det i den nu 75 åriga staten Israel. De en gång förtryckta uppträder nu som herrefolk när staten Israel sedan 50 år ockuperar och med hårda nypor tyranniserar och förödmjukar Palestina och dess folk. Och där den närmast rasistiska bosättarrörelsen (orden är Anita Goldmans i en läsvärd artikel i Dagens Nyheter 26.1) nu efter senaste valet sitter på regeringstaburetter – bland annat som polisminister. Det är en historiens paradox vi bevittnar. Och man kan gråta för mindre.
Att lära av historien är alltså inte det lättaste, men den tyske författaren Uwe Wittstock gör ett försök i sin bok ”Februari 33 – litteraturens vinter”. En rasande magnifik skildring av de krafter som kom i full swing när nazismen erövrade makten i Tyskland. Boken försöker samtidigt ge svar på de eviga frågorna: Hur kunde det hända? Hur hade jag själv agerat? Mängden böcker i ämnet är annars flödande där bara kokboksutgivningen tycks fler till antalet.
Boken är en rysare. Mot en fond av nazistisk terror, politiska mord och gatustrider berättar Wittstock om hur Tyskland förvandlas från demokrati till diktatur – inom loppet av fyra veckor och två dagar! Det börjar den 30 januari när Hitler väljs till rikskansler och slutar med att det dagen efter att Riksdagshuset satts i brand den 27 februari infördes lagar som i ett slag avlägsnade press-, yttrande-, förenings- och församlingsfriheten. Rättsstaten hade slutat existera. Rädda sig den som kan.
Wittstock skildrar hela processen via brev och dagboksanteckningar från tidens författare såsom Thomas & Heinrich Mann, Alfred Döblin, Carl von Ossietsky och Bertolt Brecht med flera. Läsningen ger gåshud. Parallellerna till vår tids politiska polarisering och hätska angrepp på media är uppenbara även om de inte ska överdrivas.