Det blir dock torsk med 1-3 i en ändå ganska jämn match som stod och vägde sedan Vitå reducerat till 1-2. Men ingen hänger läpp, inga kravaller, inget läktarvåld (det skulle speakern Erik i så fall galant hanterat), inga smällare eller bengaler in på planen. Även ute på plan gick det städat till, domaren utdömde bara en varning för en lite väl brysk tackling. Och tanken far runt i huvudet: vad är det som är så fascinerande med detta? Spelet, det ska erkännas, håller naturligtvis inte samma nivå som när Barcelona möter Real Madrid i ”El Clásico”. Nej, det är något annat som lockar. Något som kanske rentav handlar om fotbollens själ? Charmen i den solidaritet och oegennyttighet som får bygdens bilmekaniker att fara runt som bollkalle, en snickare att ratta hamburgergrillen och en fd anställd i försvarsmakten att stå i kiosken. Naturligtvis ideellt, som det mesta i landsbygdens väloljade föreningsliv.
Fotbollens ökenvandring handlar förstås om pengar. Monstruösa mängder av pengar. En utveckling som tog fart när oligarken Roman Abramovitj 2003 köpte Londonklubben Chelsea för cirka 5 miljarder kronor. Idag ägs så gott som alla de europeiska storklubbarna av obscent rika amerikaner eller prinsar från Quatar och Saudiarabien. Sportswashing är nyckelordet där skurkstater söker putsa sin image som annars fläckas av diktaturers sedvanliga byk av förtryck av de svaga vare sig de är gästarbetare, hbtqi-personer eller invånare av kvinnligt kön. Mutorna haglar över det genomkorrupta Fifa vilket exempelvis gör att ett fotbolls-VM läggs i ökenlandet Quatar av alla ställen, något journalisten Olof Lundh vasst och skoningslöst avslöjat i boken ”Templet i öknen”. Sällan har väl sambandet fotboll och politik framstått tydligare än i Quatars version av modernt slaveri – och lägg därtill omvärldens flathet.
Men jag kan inte låta bli att undra: hur kul är det att hålla på en klubb som består av spelare med fantasilöner, inköpta från världens alla hörn, där ingenting av den ursprungliga myllan, den lokala publikförankringen återstår? Där stjärnor som Neymar och Messi tjänar lika mycket i veckan som hela amerikanska tjejlandslaget får i lön på ett år. Fotbollsindustrin som totalkommersialismens absoluta sopstation; precis där har fotbollen med sina anor i arbetarklassen nu landat.
Om detta och mycket mer står att läsa i sportjournalisten Simon Banks bok ”Vem dödade min fotboll?”. Det är en berättelse som pedagogiskt blottlägger de bakomvarande strukturerna till varför alla vet att kampen om ligatitlarna (och prispengarna och reklamintäkterna och prylförsäljningen och hela kviddevitten) bara står mellan de 3-4 rikaste klubbarna vare sig det handlar om den engelska, italienska, franska, spanska, tyska eller holländska ligan.
Nej, tacka vet jag en svängig match på Vitåvallen med en kaffe å mazarin i pausen där David i alla fall har skuggan av en chans att besegra Goliat.