Först och främst bör väl den rosa elefanten i rummet benämnas. Bara för att få det överstökat.
Musikens makt har i år bokat nästan uteslutande kvinnliga artister.
Och det borde inte vara en big deal. Arrangörerna tycker inte att det är en big deal. Men det är typ ändå en big deal.
Inte för att det på något vis är svårt att bygga en kvalitativ line-up, ens med hundra procent kvinnor. Det tror jag även eventuella skeptiker kan hålla med om efter den gångna helgen. Inte heller för att det på något sätt är omvänd sexism eller kvotering. Utan barar för att det märks, och på gund av vilka reaktioner det väcker.
Vid några ytterst glesa tillfällen har det stått fler män än kvinnor på scen under helgen – men de akterna har åtminstone varit frontade av kvinnor. Och det faktum att det vedertagna begreppet ”frontman” därför omöjligen hade kunnat användas i någon diskussion kring årets festival är bara en av de tankar som könsfördelningen väckt hos mig – och en av många anledningar till att den ändå måste uppmärksammas. För det är fortfarande tvärtemot normen.
(Inte för att jag använt uttrycket ”frontman” på ett par år, men det hade ju kunnat slinka förbi censuren ändå.)
Sedan ska det såklart påminnas om att Musikens makt inte haft någon uttalad policy om att i år boka endast kvinnor. ”Vi bokar efter kvalitet, inte efter kön”, har de sagt. Vilket är helt briljant och fantastiskt träffsäkert. För på vilken nivå du än väljer att se det som ett ställningstagande, så förblir det faktum att det gjorts superviktigt.
För, ja, det här är ännu en sådan där text som höjer Musikens makt till skyarna. Precis som typ alla texter lokalmedia publicerat om festivalen sedan premiären 2010. Och anledningen till alla dessa sykofantsika svador är simpel:
Nöjesskribenter älskar musik. Verkligen älskar. Och Musikens makt är sådant där tillfälle då den kärleken blir nästan outhärdligt påtaglig. Till den grad att jag nästan önskar att jag inte jobbade med det, eftersom jag konstant måste sätta mig och skriva/redigera/klippa/klistra – istället för att bara gå på exakt alla konserter. Och bara mosha och gråta hela natten, typ.
Dessutom märker vi musikälskande nöjesskribenter vid dessa tillfällen att vi absolut inte är ensamma. Kärleken känns igen hos otaliga besökare; inom alla åldrar, branschtillhörigheter och politiska falanger (skoja, Sverigedemokrater hatar konst)
– och då blir det ännu finare.
Så tack för den här gången, Musikens makt, och grattis på femårsjubileet!