Motiveringen löd: ”För att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst … flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter.” Snyggt formulerat. Nu bor han och jobbar på universitetet i Kent, England.
Hur den lilla människan hanterar livet, ett författarskap som i mångt och mycket vilar på minnen från flykten från Tanzania till England. Skrivet på en rak prosa. Sakligt och stramt. Och efter en stunds läsning kom jag så att tänka på min egen … kanske inte flykt men i alla fall flytt (i all ödmjukhet). En flytt från en tillvaro som jag alltmer kände mig obekväm med, där jag trivdes allt mindre. Till ett nytt landskap, en på många sätt ganska ny kultur. Till norra norrlands kust- och inland som det heter i väderrapporten.
Jag fick möjlighet att hjälpa till med att lära asylsökande svenska, då 2015, när stora skaror världsmedborgare damp ner även i lilla Råneå. Det var afghaner, iranier, somalier med flera nationaliteter. Tilltufsade men vänliga och tacksamma människor. Som folk är mest med andra ord. Hur omvälvande måste det inte ha varit att hitta rätt nycklar inte bara till hur man beter sig och läser av allehanda sociala situationer, utan även till själva språket. Vikten av att bli förstådd. Grammatiken kan komma senare, nog förstår vi även om verbet hamnar på fel plats i den så kallade satsbyggnaden. Att en ynka betoningsförskjutning gör skillnad på ordet ”tomten”. Vi vet ju själva när vi bara ska beställa en fika i fjärran land. Man hjälps åt, där som här. Svårare än så är det inte.
När jag för en tid sedan höll en föreläsning om betydelsen av bilden i våra liv och kort skulle presentera mig var jag på vippen att säga att jag just flyttat upp hit till Norrbotten. Men saken är ju den att jag nu bott här i nio år. Så varför detta hymlande med var jag är och bor i livet? Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag återser min barndoms stad så känner jag mig alltmer som en turist på vift inklusive att jag ler i mjugg när jag ser folk springa efter tricken – när nästa tåg går om 4 minuter. Så hur svårt är det då inte för en flykting från fjärran land, från Kabul, Mogadishu eller Zanzibar – och nu Ukraina? Att hitta in och skapa ett liv.
Nu har jag byggt mig en hydda i skogen, intill en sluttning ner mot en myr. Där ska jag sitta och lyssna på livet runt i kring mig. Jag ser det som nästa steg i att förstå var någonstans jag hamnat.