De ganska tvära rytmerna, motvilligheten med vilket temat finner sin utväg. Samma förmultnelsens doft och samma grå kyla låg hejdande i den norrbottniska våren den där aprilkvällen när en flicka kom gent över vår gårdsplan och fick vila en stund inomhus.
Kall och blöt hade hon blivit. På sin väg till valborgsbrasan hade hon trampat fel i stordiket som delade byn mitt itu. Kom nog från de något av de gamla soldattorpen, eller från småstugorna mitt mellan våra byar. Tunn och lika aprilblek som aftonen. Min mor ojade som Bibelns gråterskor och släppte in henne.
Och det var som om Berwald visste allt detta, visste våren, kylan, det oändliga ljuset som ännu saknade värme. Han i sin tid, det 1800-tal som aldrig förstod honom, jag i min dubbla tid av barndom och ålderdom.
Den oerhört intensiva stämningen, den som bröt fram mitt mellan vindens arktiska drag och ljusets framstormande och en flicka i min egen obetydliga ålder som stammande blöt stod på vår förstubro.
Exakt detta, hur tiden upphör just när stråken arbetat sig igenom och är både sträv och behagsjuk, själva tiden. Det var dit jag ville komma.
Tiden, denna närvarande irritation mellan det vi upplevt och det kommande. Ingen möjlighet har vi att upphäva den, utom en enda. Som är helt kortvarig dessutom, jag tänker då inte på själva döden, den är förtvivlat svår att beskriva i efterhand. Inte heller på minnet, där är den en skugga.
Nej, det där andra ögonblicket uppstår i musiken. När vi vet vad som just klingar och vad som ska komma, och ännu minns efterklangen som levande. Det finns ett slags komprimerad tid där, något som upphäver då-nu-framtid. Och det är inte bara ljudminnet, utan även vissheten att i en viss passage följer troligen ett bestämt ackord eller en enskild ton, eftersom den måste komma, även om vi aldrig hört stycket. Vi vet inte exakt hur, men vi vet.
Då släpper tidsmuren sitt grepp för en stund och upplevelsen vibrerar av frihet. Tidens tre tillstånd i ett slags arpeggio. Som i en Berwaldsats. Och flickan fick torra tjockstrumpor innan hon gick vidare igenom sin tid.