Kritiserad men också respekterad. Nu väljer Anna Sterner, vd för Svenska filminstitutet att avgå efter tio år på posten. Satt hon för länge? Borde hon avgått tidigare? Diskussionen kommer säkerligen att ta fart eftersom publiken, redan innan pandemin slog till, vänt den svenska filmen ryggen.
För mycket politik och för lite estetik, har kritikerna dundrat. Dock kan ingen ta ifrån Anna Serner att hon drivit på utvecklingen av en mer jämställd och mångkulturell filmbransch både bakom och framför kameran, nationellt och internationellt. Och det är inget dåligt eftermäle, även om de estetiska avtrycken på både mer konstnärlig film och publika svenska storfilmer, krisat rejält när det kommer till publiksiffror på biograferna de senaste åren.
Samtidigt har flera svenska filmer under Anna Serners tid på vd-posten gått väldigt bra på den internationella scenen, med framgångar på festivaler som Cannes, Venedig och på Oscarsgalan. Det kan heller ingen ta ifrån henne.
Och att hon nu på eget initiativ väljer att avgå för att lämna över stafettpinnen till någon annan är hedervärt, om än kanske påtvingat efter återkommande kritik hon mött från vissa inom svensk film. Vi talar om en liten bransch, där stora pengar ligger i potten och nålsögat är försvinnande litet. Som hon själv sagt: "Jag vet att det finns några som alltid har tyckt att jag ska avgå".
Nu gör hon det. Och branschen får förhoppningsvis en ny vd som kan återväcka förtroendet mellan publik och den svenska filmen.