Ytligheter och tidsfördriv. En stråkkonsert i Peter- och Paulkyrkan, varm choklad på torget vid gamla stan och tidlös vintage i second hand-butiker.
Men ett ihärdigt regnande på söndagsförmiddagen ledde till ett museibesök under tak. Det tog mig över floden Wisla till de delar av staden där det judiska gettot låg på 1940-talet och där även Oskar Schindlers emaljfabrik fanns. Delar av fabriken – som räddade ett antal judars liv genom att de fick anställning – är nu museum över Krakow under tiden för andra världskriget.
På vandringen mellan de olika utställningsrummen blev jag stående en lång stund framför en videoskärm som visade hur Polen dag för dag intogs av Tyskland från väster och Sovjetunionen från öster. De bet stora tuggor i en snabb och effektiv ockupation, men så var det också väl förberett. Högern och vänstern hade dukat bordet tillsammans i en ohelig allians. Som vi bör veta vid det här laget så faller man inte över kanten när man seglar nog långt ut. Två skepp som seglar åt varsitt håll kommer till sist att mötas. I augusti 1939 möttes de i Polen och skakade vänskapligt hand över helvetesgapet.
Av många hundratals svartvita fotografier från krigstiden var det ett som särskilt fångade min uppmärksamhet. En ung kvinna som lyckligt leende och vinkande sitter ovanpå en pansarvagn. Jag stannar framför henne, därför att jag i henne ser svaret på det vi undrar över. Hur kunde det hända? Varför händer allt om och om igen? Hon ler som bara den kan le som valde vinnarnas sida i en konflikt. We did it! En idé. En gemensam fiende. En kamp. Ett tillsammansskap.
Nazismen eller kommunismen hade inte vunnit folket och makten om de inte i grunden sagt sig vilja göra det goda för de många. En ljusare, mer rättvis framtid. Makt åt dem som förtjänar den. Ekonomisk utjämning. Vedergällning för dem som utpekas som roten till det onda. Den som söker bevis för sin sak kommer att finna dem, och tron på det som i stunden synes vara den goda idén kan leda till de mest människofientliga handlingar.
Under de senaste åren har begreppet historielöshet nästan blivit ett mantra, men på ett förenklat sätt. För det knepiga är att exakt samma scenario aldrig upprepas två gånger. Det som upprepar sig är mekanismer och principer. Samma formler men i ny skepnad.
När jag kliver ut genom museidörrarna på Ulica Lipowa vet jag bara en sak: det är inte en specifik ideologi som skrämmer mig. Vid en eventuell samhällsekonomisk kollaps vet vi inte vem som kommer att lägga snaran om halsen på vem. Kanske varken vänstern eller högern, utan någon annan -ism som ligger i tiden. Klokast är kanske att vara uppmärksam på alla former av enväldig retorik, så man har chans att dra öronen åt sig i tid istället för att riskera att svepas med.