Aktivisten, oavsett vilken rörelse den tillhör, har rätt till att drivas av en frustration. Rent av ilska, över rådande orättvisa. Jag tycker till och med att detta är essentiellt. Konstruktiv ilska kan föda många goda saker. Just nu är aktivismen delvis fokuserad på en social utveckling, som handlar om att få syn på sin egen fördom eller bristande kunskap om ett rådande förtryck. Den sociala utvecklingen önskar således att uppnå en inre, mental utveckling.
Här exemplifierar jag hur den inre utvecklingen ska gå till: Lägg märke till din okunskap där du är med och skapar detta förtryckande system, bli upplyst och agerar sedan bättre. I detta exempel kommer tanken först och agerandet sen, och är fokuserat på att medvetandegöra en större massa. I exemplet är det också otydligt vem motståndaren är, det är inte politikern som exempelvis inte beviljar rösträtt till kvinnor utan det blir på något vis den inneboende tanken som blir antagonisten. Du ska bli medveten, och på sikt förändra ditt eget tankesystem. Genom den förändringen förgörs fienden.
– Här slår larmklockor inom mig: gå vidare med försiktighet!
Att förändra tanken handlar om ett lärande. I exemplet är det fokus på att lära sig om hur jag själv är medskapare i ett förtryckande system. Men i en lärande process kommer, och måste, alla människor få göra fel. Tänka fel, säga fel, göra fel för att sedan kunna göra rätt. Och när den lärande tänkt, sagt, eller gjort fel måste vi kunna förlåta. För, om teorin stämmer att vi alla är medskapare till ett systematiskt förtryck går det inte att trycka på en knapp och så tycker alla plötsligt rätt. Vi måste tillåtas lära oss att gå innan vi kan springa.
J.K Rowling publicerade tweets och en essä som anklagades vara transfobiska. Mitt sociala medieflöde förvandlades till en hatstorm mot henne. ”Fuck you, J.K” och diverse memes började florera med ett skämt om hur ingen vet vem som skrivit Harry Potter böckerna. Om inläggen är transfobiska är jag ändå förvånad över hatet.
Ponera att Rowling och människor med annorlunda världssyn än aktivisterna, utgör detta system av förtryck, borde väl målet vara att lära dem ta sig ur det förtryckande systemet?
I mina ögon är tanken som en vind, den susar genom huvudet och är varken ond eller god. Den kan utvecklas eller stagnera. Utveckla den gör man genom att få lufta och diskutera den. Den stagnerar genom att tystas och ignoreras. Skapar man en kultur där det är okej att vara hatisk och uteslutande mot personer som uttrycker ”fel” åsikt, i ett system där alla är medskapare till förtryck och samtidigt önskar att massorna ska utbildas för att kunna kliva ur systemet: skapar man en paradox. Då blir den ”felaktiga” tanken antagonisten. Ondskan blir något inneboende och kroniskt, verkligheten uppdelad i två läger. Och social utveckling i hela folket uteblir.
Fader förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.