Då röken kändes ända ner till kusten och allting blev väldigt olustigt på altanerna. Semestertiden brann, grillen verkade lömsk med ens. Den som lyssnade till nyheter kunde höra hur charterns restauranger brann upp i Grekland och människor dog och till det stora USA for korrespondenter till helt små samhällen för att rapportera att de inte längre fanns till där i askan.
Så därför tryggas man lite extra när skuren larmar genom natten och stör vilan. Fast jordinnehavet är litet vill man ändå se avkastningen och färgerna, och bären och svamparna. Södra Norrland är lummigt som mälartrakten var förr och i norra Norrland såg vi inte hembyn på genomfärden nyss. För alla buskarna och träden stod i vägen. Var fanns den arktiska kärvheten, de öppet rena trädgårdarna, de långa sikterna?
Från samma hemby tonar berättelsen in om en torrsommar som hotade med nödår och utebliven skörd. Och de i anden starka samlades hos Fältvävars-Janne för att bedja Herren om regn, om regn. Fältväbelns son var stark i anden, han läste förmiddagsbönerna på ett märkligt och storslaget sätt och uppe på vinden där bad man. Natten igenom åkallade man och bad om regn på sina knän.
Strax innan gryningen, som ju är av ett särskilt ljust slag i Norrbotten, kom åskknallen och med den regnet över Antnäs. Himlen öppnade sina portar och ni kan ju förstå vem som lyssnat och låst upp? Jag antar att Janne avslutade med tacksägelse innan alla gick ner från vinden och hem till sysslorna. Man förhäver sig icke mot den som välsignar.
Bönerna mot världens klimatkris kan vi alla, utom de förstockade. De finns prydligt formulerade av klimatpaneler och i internationella klimatmål från organisationer med långa förkortningar som namn. Målen skulle fungera, upp på vinden bara. Välskrivna böner som vi riktar till oss själva, utom de förstockade då, som fyllda av skräck ändå lallar fram sin otro och vidskepelse. Ingen välsignelse över dem.
I de nästan ljusa sommarnätterna lyssnar jag alltså efter regnet, hur skurarna kommer och går. Tänker att jag slipper vattna ikväll och att nästa vecka tar jag kantarellerna, som faktiskt växer som i barnvisan, i en backe här strax intill.