Därför tänker jag ofta på träden och skogen

Kulturredaktör Eva Åström om skogen, dess träd och mångfald – ett sätt att se på tillvaron.

I Sverige finns 85 000 hektar urskog, ungefär 0,3 procent av den totala skogsarealen. Det mesta av urskogen finns i de fjällnära områdena.

I Sverige finns 85 000 hektar urskog, ungefär 0,3 procent av den totala skogsarealen. Det mesta av urskogen finns i de fjällnära områdena.

Foto: Staffan Claesson

Krönika2023-05-29 17:47
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är varken biolog, ekolog eller naturvetare – men mina tankar upptas ofta av skogen. Inte för att jag varit en god skogsvärd historiskt. Minns fortfarande en helvetesmorgon då släkten skulle skogsplantera små tallar med start i ottan, något min unga tonårskropp inte såg någon mening med. Det var min kusin som fick guldstjärna i skogsplantering denna arla morgon. Jag ville bara sova vid elden och sågs som lat. "Varför sätta små tallplantor i backen klockan 6 på morgonen när man kan sova?, undrade jag då och skäms idag.

Samtidigt har skogen varit en livslång följeslagare – från nyfödd till dags dato. Uppvuxen i en orienterarfamilj var skogen en plats att förstå, orientera sig i och lära sig att tolka. Men också min faders släkts ägo av en bit skogsmark har alltid varit en del av familjeberättelsen - "att värna skogen är en kärlekshandling". Så tolkar i alla fall jag de FÅ samtal som förts om skogens betydelse i min familjs liv. Min far sade med sorg i rösten; "Denna avverkning hade han Viktor (min fars pappa/min farfar) sörjt. Allt är borta". Då skådade min far ut över ett kalhygge när vi skulle plocka blåbär.

Vi talar inte om ädelträd. Vi talar om tall, gran och all den markvegetation som finns i en urskog i Norrbotten. Alla mossor, insekter, myror, svampar och andra arter som troligen gått förlorade i avverkningens skugga. Den del av skogsbruket som kallas pengar och profit.

För visst, jag har ärvt sorgen över att träden, skogen, ses i ekonomiska termer. En sorg som sipprat genom generationer över en förlorad kärlek till skogens egenvärde och en plats för naturen att fritt växa och sprida sina egna livsfrön.

Nu springer jag åter på stigar flera årtionden bortom min tonårssjäl. Jag springer inte fort men hittar genom blåbärsris, tallhedar och sumpmarker. Jag förnimmer doften av skvattram, blöt myrmark och tallskog. Jag letar vit/röda kontroller på en karta över skog där belöningen är en stämpel vid en orienteringskontroll. Jag letar, förundras, ser och iakttar alla förändringar i omgivningen. Var är stigkröken? Var är brantfoten? Vad är bästa vägvalet? Bryr jag mig? 

Och visst bryr jag mig, så till vida att skogen som vi minns den måste överleva. Vi talar om urskogen, med all dess biologiska mångfald som berikar människor och andra arter, med en rikedom utöver bilism och asfalterade cykelvägar. Vi talar, kort sagt, om livet. Högtidligt. Och sant.