Företeelser som en fast dygnsrytm, barnens fritidsaktiviteter och klippta tånaglar ter sig som fornminnen från en förlorad civilisation. En upplyst och rationell tidsålder som utan tvivel angick många människor – men var jag någonsin en av dem?
Jag undrar det, medan jag för femte dagen i rad fyller en kundkorg med snacks och fel sorts batterier till brandvarnaren. Man kan driva runt ganska länge i en mellanstor mataffär under förespeglingen att göra något vettigt av sin tid.
Vid pockethyllan blir jag stående, liksom blank. Jag befinner mig i ett välbekant vakuum mellan försommarens ambitiösa fortbildningsprojekt och sensommarens hemtama omläsningar. Just nu vet jag inte vad jag letar efter, vare sig i litteraturen eller i livet.
Mataffärens pocketutbud påminner mig om en samling undernärda undulater som bodde i en alldeles för trång bur i en djuraffär på Kungsgatan i Luleå, strax före millennieskiftet. Det var tydligt att just den butiken, den grenen av smådjurshandeln borde beskäras snabbt och utan pardon för att andra djur i framtiden skulle få ett värdigare liv någon annanstans. Men mitt sinne för det högre goda överröstades av ett enda förskrämt pip från en tufsig undulat på burens tidningstäckta botten. Jag bar hem fågelkraken i en kartong, medveten om att min räddningsaktion rent ekonomiskt berättigade och bidrog till djuraffärens fortsatta existens.
Nu, drygt ett kvarts sekel senare, beslutar jag mig återigen för att ignorera alla betänkligheter om en marknad som svälter och vanvårdar den del av utbudet som är i störst behov av stöd och omsorg. Väl hemma packar jag upp snabbnudlar, chips samt Nattavaara, den första delen i en dystopisk romantrilogi av Thomas Engström och Margit Richert. Jag slukar allt på ungefär samma vis, läser långt in på natten om ett Norrbotten som utropat sig till självständig republik efter att världen imploderat under klimatkollaps och pandemier.
Paret Engström och Richert, läser jag mig till, har bott på oräkneliga platser och bekänt sig till i tur och ordning den politiska högern, centern och vänstern.
Också deras romangestalter är föränderliga, av nöd eller tvång satta i rörelse från den knappa tryggheten i katastrofanpassade sommarstugor.
”Vi borde göra något!” säger jag till min hjärna när boken är slut. ”Världen går under!”
”Pytt”, svarar hjärnan. Men jag känner ju hur den trevar, trevar, efter dragkraft.