Dystopin är robotar som högläser för barnen i skolan

För eller emot en litteraturkanon? Som svensklärare och författare borde jag väl vara det ena eller det andra. I båda professionerna är barns och ungas läsning i mitt absoluta fokus.

Krönikören Lina Stoltz resonerar utifrån sin roll som lärare och författare om en framtida litteraturkanon i förhållande till att högläsningen i skolan tas över av robotar.

Krönikören Lina Stoltz resonerar utifrån sin roll som lärare och författare om en framtida litteraturkanon i förhållande till att högläsningen i skolan tas över av robotar.

Foto: Pressbild/Montage

Krönika2022-12-13 05:10
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Men i själva verket rycker jag mest på axlarna åt diskussionerna kring varandet eller icke-varandet av en litteraturkanon. Jag ögnade igenom vad ordföranden för Författarförbundet tycker, och hon ser det hela som något slags hot mot jag vet inte riktigt vad. 

Alla nya läroplaner får kritik; antingen är det för precist eller så är det för vagt formulerat. Men om vi ser framför oss en framtid med allt fler obehöriga pedagoger så är ändå detaljstyrning att föredra. Hellre en outbildad lärare med än utan läslista. Men om jag ska skåda in i framtiden så kommer den här litteraturkanonen att bli en tumme. Ni minns väl sagan om skräddaren som skulle sy en rock? Och i slutänden bidde det bara en tumme. 

Jag vill gärna tro att läsning och samtal om litteratur är ett levande och relevant inslag i all skolundervisning, och det är det i vissa klassrum. Självklart finns det goda exempel. Min egen dystopiska vision är dock inte en skadlig litteraturlista, utan lättläst och Polyglutt. 

Ser ni framför er hur förskolebarnen sitter uppkrupna i en soffa tillsammans med en fröken och en bok att bläddra i? Det var förr i tiden. Nu betyder sagostund att pedagogerna sätter igång en skärm. Det finns tydligen en populär budgetvariant av digital högläsning, som inte ens har ljudbokens kvalitet av kompetenta inläsare, och som dessutom ger uselt betalt till författarna. Billigt i alla betydelser. 

När det kommer till lättläst är jag den första att bedyra dess relevans. Självklart ska alla hitta böcker på rätt svårighetsnivå. Men när jag senast var på författarbesök i en gymnasiekola hade hela klassen – ett studieförberedande program – läst en av mina böcker som är skriven för målgrupper som dyslektiker, ovana läsare och nyanlända svenskar. För något år sedan fanns det ett antal författare som var specialiserade på genren lättläst – alltså texter med mycket enkelt innehåll och språk. Idag vet jag knappt någon kollega som inte ger ut sådana böcker.

Så nej, om jag siar kommer en litteraturkanon att göra varken till eller från på det stora hela. En kompetent lärare kommer att hantera det på bästa sätt och andra kommer att klara momentet med en knapptryckning. Sveriges samlade litteraturskatt i bearbetat miniformat uppläst av roboten Polyskrutt.