Hur såg de ut? Till stor del verkar drömmarna ha handlat om två saker: automatisering och video. Automatisering i form av att man trycker på en knapp – sedan ordnas allt som är jobbigt eller smutsigt.
När äldre tiders romanförfattare siade om framtidens mat handlade mycket om drömmen om just Knappen med stort P. Lite som i Kalle Ankas husvagn på julafton: en knapp för städning och en knapp för dukning. Och naturligtvis – en knapp som gör att robotar plockar undan och sköter disken.
Det är sött och lite gulligt och nog önskar vi alla då och då att en sådan framtidsdröm var verklighet. Men det är här som det lustiga kommer in. För den andra visionen – den om video – är ju faktiskt här.
Vad som hände under coronaåret 2020 var att videosamtalen för första gången kom på plats på riktigt.
Visst, de har funnits länge – Skype grundades exempelvis för 17 år sedan. Men det var först när nästan hela samhällen tvingades jobba hemma på grund av corona som uppstickarbolagen inom branschen fick ett så stort genomslag att samtliga aktörer tvingades att skärpa sig. Och nu fungerar plötsligt den teknik som i stort sett alltid krånglade tidigare.
Jag vet inte hur långt tillbaka man kan hitta spår av drömmen om Knappen med stort P, men drömmen om video gör avtryck redan på 1800-talet. I novellen ”In the Year 2889” från 1889 skriver Jules Verne (eller möjligen hans son – det råder osäkerhet om upphovsmannen) om en ”telephote” som skickar ljud och bild. Drygt 40 år senare visar Fritz Langs filmklassiker ”Metropolis” upp en videotelefon och när vi kommer fram till 1940- och 1950-talen formligen exploderar sci-fi-illustrationerna av visioner om hur bildskärmar används på jobbet och hemma.
Vi drömde om Knappen med stort P eftersom vi var trötta på att städa, laga mat och diska. Och självklart drömde vi om video eftersom vi ständigt behövde ge oss av och därmed lämna andra människor. Video var en möjlighet att ta med mänsklig närvaro på färden.
Karantänvåren 2020 kom att uppvisa det kanske bästa av kreativitet när det gällde att koppla samman människor. Musiker mötte sin publik genom att sända akustiska konserter från sina hem. Osminkat, nära, mänskligt och med chatten och direktkontakten ständigt påkopplade. Pengarna var inte det centrala – utan närvaron. Det var väldigt fint och det kändes som om något var på väg att förändras. Men när hösten nu är här, börjar livet gå tillbaka till det normala och kulturlivets videokreativitet verkar gå på sparlåga. Jag tänker på alla hoppfulla visioner om framtiden och undrar: kanske är det så att vi borde ägna lite mer energi åt att vårda äldre tiders drömmar när de väl blivit verklighet?