Doften av syren som bärare av svensk identitet

Det var nationaldagsafton och den kyliga kvällen lyste genom syrenbusken, den vi hämtade för länge sedan från bagarstugans gavel, dit den skaffats en gång från mormor som i sin tur tagit den från handlar Grankvist.

Krönikören Jan-Olov Nyström om naturen som en del av den svenska identiteten.

Krönikören Jan-Olov Nyström om naturen som en del av den svenska identiteten.

Foto: Pawel Flato/TT

Krönika2022-06-07 16:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Allt detta från det nordliga trakterna i Norrbotten där syrenerna blommade först runt midsommar, om de inte var vita, för då blommade de inte alls. 

I det sydliga Norrland är det lite annorlunda, men syrenen är från Antnäs och om nu detta med ljus och syrener är specifikt svenskt så är det lite underligt att det också förändrar sig över tid. Så att de sällsynta vitsipporna här i Hälsingland nu blommar med prakten från Mälardalen och att de fruktade järnnätterna numera är rödlistade, så sällsynta är de. De förr ganska karga stränderna längs Kalixälven är nu frodiga och prunkande och hembyn så överväxt av trädgårdsprakt att man inte längre ser husen där bakom. 

Minnena växer bokstavligen bort, hur kan då identiteten bestå? Doften av syren kanske, den låga ljusbrytningen genom de tidiga björklöven, tungt sinnlig doft efter regnen, absolut. Svenskt? Nog känner väl finnarna samma sak, eller norrmännen på samma breddgrad?

Särskilt mycket består egentligen inte, och kanske förlorar till och med naturen sin tjänst som yttersta referens. Men en annan kväll hörde jag så göken borta i väster, och det var första gången på säkert tjugo år. Kanske hade kalhyggena återskogats, kanske var någonting gynnsamt och nu hördes den i samma väderstreck som alltid förr. 

Och världen blev mer hel, trots krig, trots klimatisk katastrof vid horisonten, trots egen ålderdom. Göken, denna med mänskliga mått usla varelse som rent moraliskt befinner sig i de understa skikten, en parasitisk odugling som utvecklat sin förmåga till en obegriplig specialitet, alltid på bekostnad av andra, knuffande små rara tättingar ur fågelboet istället för att ruva själv. 

Men göken! Den som hördes i norr varje försommar, den som rastade en gång i hängrännan på härbret och vickade med stjärten, som en lite klumpigare falk, grå, krokig näbb, ganska tung med de hängande vingarna. Och den mycket unge fågelskådaren tittade i tioårskikaren och tog in, tillfogade och blev själv del. 

Om allt detta är typiskt nationellt vet jag inte, mänskligt är det och än en gång upprepas det, där borta i väster – två toner, alltid med samma vemodiga effekt eftersom tonvikten ligger på första stavelsen. Den västra göken var det, den bästa, den östra behöver tröst, oändligt. Som troligen uteblir denna sommar.