I denna lilla subkultur som fotoförfattandet är trycker vi inte stora upplagor eller har de publikfriande ämnena i fokus. Många böcker ges ut i små upplagor och på små egna förlag.
En kamrat till mig frågade varför jag ställer mig bakom ett bokbord och försöker sälja mina böcker när jag i bästa fall får tillbaka anmälningsavgiften. Svaret är väl att det handlar om en drivkraft, ett skapande och en vilja att berätta som bara måste komma ut. Att göra en bok går ju bra, att sälja den är svårare. Att göra en utställning går också bra, att få visa den är svårare. Pratade med en kollega som erbjudit sin utställning till 20 olika arrangörer. Han fick ett svar, och det var ett nej
Jag tänker på alla dessa mina kollegor och vänner som kämpar med sina konstnärskap när jag stretar i motvinden mot Liljevalchs konsthall. Där ställer Jens Assur ut sina fotografier på temat Privat natur.
Han är en skicklig fotograf, Assur, allt är välkomponerat och ljus och ögonblick är det rätta. Han söker svaret på hur människan och naturen mår och vilken plats vi har i naturen. Viktiga frågor i dessa tider av gröna omställningar och hållbarhetstankar. Han gör och säger de rätta sakerna och formulerar sig väl men det är något som gnager. Att se den priviligierade familjen Assur resa jorden runt för att berätta om miljöproblemen känns aningen osynkroniserat med ämnesvalet.
Var än i världen de kommer så är de ensamma. De vackra barnen poserar likt Sally Manns barn med bara överkroppar i överdådiga miljöer utan kontakt med någon annan. Jag får hela tiden en känsla av att det är Instagrambilder jag ser, enkla tydliga bilder som gjorda för ett litet format. Här på Liljevalchs är det meterstora snyggt inramade bilder, men det blir inte innehållsrikare för det. Varje bild skulle också kunna vara en reklambild för Fjällräven, som för övrigt är en av de många sponsorerna.
Är det någonting man kan vara avundsjuk på så är det Assurs förmåga att få sponsorer och möjlighet att ställa ut i de fina salongerna och få de fina bokförlagen att ge ut praktverk. Och då kommer jag osökt tillbaka till mina kämpande vänner på Fotoboksfestivalen.
Efter 45 år i fotobranschen får jag lite bittert sammanfatta att ofta är det viktiga inte vad du gör utan vem du är.