Nu visade det sig vara ett seriöst utspel, som också tas på största allvar av rektorn och skolan som lägger resurser på ärendet.

Men när gruppen väl fått igång debatten och stöter på mothugg säger de att det egentligen inte handlar om den specifika lokalen och namnet. Det hela ska ses som en metafor för förtryckande strukturer på institutioner där vithet är dominerande. Rektorn för skolan skriver att syftet med arbetet är att öka förståelsen för djupt liggande och ofta osynlig rasism. 

Jag läser vad Brown Island skriver (varför kallar de sig förresten inte Bruna ön?) och blir än mer konfunderad genom den intellektualisering av ärendet som de snärjer in sig i. Det där med Vita havet handlar om den vita kuben som utställningsformat. ”Det är snarare en ideologiskt ritualiserad plats med rötter i den västerländska modernismen – en tradition som har förespråkat idéer om vithet, renhet och rasbiologi.”

Vidare menar de att bristen på representation och kulturell mångfald är ett demokratiskt problem. Det som måste åtgärdas är alltså överskottet av ljushyade i den svenska konstvärlden. De skriver: ”Många av oss har känt sig ensamma eller missförstådda ...”. 

Jag förstår inte helt syftet med att isolera sig i ett strukturerat utanförskap genom att hävda sin särart gentemot alla andra ensamma och missförstådda konstnärer, som det för övrigt går tretton på dussinet på. 

Slutligen bemöter de delar av kritiken med att det handlar om en komplex process. Enligt min tolkning betyder det att vi som tillhör den etniska majoriteten aldrig kan förstå komplexiteten i den strukturella rasismen, som vi per automatik är en del av. 

Javisst, det låter rimligt att medel- och överklass dominerar på högre estetiska utbildningar. Vem annars vill satsa sitt studielån på en bransch med hopplösa försörjningsmöjligheter? Och nej, att medelklassen i Sverige i huvudsak är vit är inte ett utslag av strukturell rasism utan en följd av klassresor i en befolkning som till för några årtionden sedan varit etniskt homogen. 

Det börjar alltmer framstå som om kulturvärlden har kommit till vägs ände. Det kanske är ett ypperligt läge att helt enkelt strypa alla krisstöd och låt kulturkroppen självdö i sviterna av corona. Så blir vi till sist allihop garanterade frihet från diskriminering och orättvisor.