Den måste komma med psalmversen, skolantologin, med uppläsningen vid gravens rand eller under talet vid livets middagshöjd. Det senare väldigt ovanligt. Dock måste den alltid träffa.
Att jag fortfarande tar emot de tunna diktböckerna för recension med större förväntningar än de tjocka romanerna är J O Wallins fel. Han fanns i en av brödernas läroböcker, kanske just en gammal realskoleantologi från den tid när litterär kanon var ett bergfast begrepp och Tegnérs Fritjofs saga fortfarande värderades som omistlig. Vilken den inte är, men Wallin slog rakt in i det oskyddade sinnet, den gamle ärkebiskopen. Vilka raderna var har jag glömt, de var nog inte heller bestående. Men djupt ur 1800-talsskuggan lade Wallin märke till mig, någon gång visste han också att formuleringar övervinner tiden, att dikt står över dimensionerna och begränsningarna, döden exempelvis. Och att erövra en själ till ordet är det som räknas.
Farstukammaren expanderade mot världarna till. Alla särskilda, stora, säregna, ibland öppna, andra gånger ovilligt slutna. Men alltid lika lockande. Och världar går inte under hur lätt som helst, inte heller släpper de ut en lättvindigt. Världar är allvar och under. I en artikel liknade en yngre poet läsandet av dikt vid ett evigt dejtande, i brist på relevant erfarenhet liknar jag hellre bra dikt vid de fenomen som hörapparater alstrar; plötsligt kommer meningar och ljud från en okänd källa, tillvarons riktningar rubbas en smula, allt är svårlokaliserat, men mycket tydligt.
En tid var hösten diktarnas tid, metaforiskt och rent praktiskt. Och eftersom det också var försörjningen gladdes jag åt att diktsamlingarna räckte till som material och skriverier i månader, ladorna fulla, en veritabel skördetid. September var en räcka dikter, skördat och nyskrivet, namnen utan ände. Nobelpristagaren Heaney slog ner som ett spjut, han kom hemifrån Irland, Folke Isaksson lät Rilkes ängel sväva genom Gammelstad, Elsa Grave (hundraårsjubilar) förebådade det mesta, nej det går inte att räkna dem alla, tänk alla Sonnevis långdikter om utopi och samhälle, eller Tranströmers koncentrerade evigheter.
Sjuttiotalets stencilpoeter smög in från antikvariatshyllorna, språkmaterialisterna fräste genom spalterna som en skavande prövning, klassikerna stod som pelare i templet, ingen Simson kunde vräka omkull dem.
Vilken oerhörd tillgång, vilken guldålder. Fram till nu när höstkatalogens diktare kan räknas även med amputerade fingrar och till och med den svagaste debutant känns uppmuntrande. Enstaka skapelseunder (Durs Grünbein!) hotar att förstumma omdömet och Lars Noréns oformliga tegelstenar blir en välsignelse.
Min slutsats är sorgsen men given; det var bättre förr, när lyriken stod som spön i backen och tillvaron förmerade sig oändligt var höst. Och vore J O Wallin blott på plats skulle han förstå precis.