Av en ingivelse lägger jag ner päronlampor i kundvagnen, när jag storhandlar med familjen under en av semesterns sista dagar.
Jag visste inte att de hette just så, päronlampor, men jag känner igen dem från trivselbelysningen som successivt smugit sig in i mitt hem sedan jag inträdde i något slags vuxenskap. Jordgloben, mängder av små körsbärsblommiga bordslampor, fönsterlyktor. De släcks någon gång i maj och väntar sedan, likt döda och övergivna svalbon, på att återfå sitt existensberättigande i augusti. Hatkärlek är kanske ett starkt ord, men päronlamporna gör mig verkligen vankelmodig. Och det inte enbart för att de annonserar den annalkande mörka årstiden och lyser upp flyttfåglarnas avfärd som en tindrande startbana.
Nej, det stora problemet är att ett hem med päronlampor så tydligt försöker sig på något. En förhävelse som kan passera obemärkt hos livsstilsbloggare och prydnadstokiga mormödrar, men som hos mig alltid känns en smula skev och obekväm. Som att jag toppar mjukisdress, håliga tubsockar och otvättat hår med ett pärlhalsband och tror att jag lurar någon.
Och samtidigt är det verkligen fengshuistisk julafton, att ersätta utbrunna ljuskällor med löftet om 1.000 nya glödtimmar just som höstvardag och rötmånad lägger sig tillrätta och jäser i hemmets alla dunkla vrår. Det är mycket som är enklare att uthärda i mysbelysning. Åtminstone är det lätt att tro det.
Men kanske är det som med humor. Vid första anblicken tolkar vi den gärna som gemytlig, ljus och varm, fortfarande finns de som häpnar varje gång humorn eller humoristen rymmer någon portion av svärta och smärta. Som om de inte – i de allra flesta fall – lever i en självklar symbios. Komik är inte detsamma som trevnad, allmänt välbefinnande är ingen gynnsam grogrund för det förstnämnda. Istället fäster komiken på det klibbiga, det varande och såriga, vassa ojämnheter och över djupa avgrunder. Vi köper inte päronlampor för ljusa sommarkvällar. Och precis som en 15 Watts-armatur kan skämtet på samma gång upplevas som trösterikt och överansträngt, den vaga ljuspunkten riskerar att förstärka mörkret istället för att utplåna det.
I den skymmande augustikvällen tänker jag på Robin Williams, skämtaren som valde att avsluta sitt liv. Det finns ett mörker som inte förflyktigas av vare sig strålkastare eller clowntutor, ett rum som vi inte på egen hand kan ta oss ut ur. Där inne hjälps ingen av storköpets specialpris på päronlampor, inte heller av metaforer, glass, välmenande kärleksbudskap eller bannor om att rycka upp sig. Men vi måste ändå sträcka händerna ditåt, från det trivselbelysta allrummet. Och motsatt, från mörkret mot päronlampans hjärtskärande obetydlighet. En ljustimme till, och ännu en, sekund för sekund.