Fågelsäsongen går inte över, 300 miljoner flyttfåglar har åkt, men miljoner är kvar.
Jag återvänder till fågelböckerna i hyllan, det måste man göra i skiften, sådana som Tomas Bannerheds "I starens tid" som är både mycket gammalmodig och mycket modern, ja sådär klassisk med kåserande utflykter som alltid måste hitta någonting intressant eftersom Bannerhed är en tänkande skribent, inte en poserande.
Ifall jag delade ut råd skulle jag nog säga att skaffa er den boken, men jag blir inte riktigt vän med Brutus Östlings övernaturligt vackra foto, estetik som närmar sig den religiösa hänryckningen väcker skepsis, men Bannerhed är en verklig frände, en sådan man vill byta tankar med, i all tysthet och anonymt.
Det är väl som med fåglarna, koltrasten drar upp sina vågräta streck nu när grönskan falnar, från skog till tomt, från tomt till skog, linjerar världen och sitter sen som en punkt ibland aronians bärklasar. Flyttar inte längre bort.
I den kända hembyn där i norra Norrlands kustland fanns en gång ett sanatorium och där fanns förstås en vaktmästare. En vårdag i 1900-talets början kom han in i till köksan och ropade: nu har de kommit, nu har de kommit! Hans entusiasm gällde inte några nya intagna på Antnäs epokgörande hälsoinrättning, nej, han talade om stararna. Dessa exotiska fåglar åt vilka han hade satt upp holkar i den lilla parken mellan sanatoriebyggnaderna. Nu var de där och kanske var det första gången stararna lockades till byn, inte vet jag, det var åtminstone första gången någon tyckte att detta var en nyhet värd att offentliggöra och känna glädje över. Kanske var vaktmästaren litterär och hade läst Karlfeldts ord om den leende Fridolin som spejade mellan lackviol och balsamin: ”Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!”
Fåglar etablerar sig och fåglar försvinner. Stararna blev småningom miljonflockar, minskade därefter i några årtionden. Numer gläds jag själv på sensommaren åt deras nykläckta generationer, samlade nere på Skånes västsida, på flykt mot kontinenten. Iklädda mer anspråkslös fjäderdräkt, lika hastigt rastlösa på mark som i luft.
Det finns alltid en relation till varelser med vingar, de behöver inte ens tillhöra änglar. Starar duger. När äppelträdet börjar avlöva sig, det är i dagarna, sätter jag ut fågelbordet, sätter mig varmt med katten och bevakar gemensamt vad som komma kan.