Nummer ett publicerades i januari 2014, en tid efter att jag flyttat till Luleå från Europas dåvarande kulturhuvudstad Umeå. Jag skrev att jag gråtit på tåget norrut, det minns jag inget av men jag får väl ta mig själv på orden. Det är mödosamt att flytta.
101. En vanlig felkod i diverse datorsammanhang, numret för icke-akuta ärenden till Storbritanniens poliskår, 101-åringen som försvann, 101 dalmatiner. Mitt skrivliv går till stor del ut på att koppla samman saker, ju mer disparata desto bättre. På så vis kan man snirkla sig fram som frilansskribent i ett drygt decennium – i Västerbottens-Kuriren har jag medverkat med 95 litteraturkrönikor och 30 helsidesessäer sedan 2012, men vem räknar.
På engelska är ”the 101” ett uttryck för grundkursen eller baskunskaperna inom ett visst ämne. Här är krönikörkonstens 101: Upprepa dig inte. Upprepa dig inte. Referera inte till egna verk och citera för guds skull inte dig själv. Om vi lite snabbt bara kan titta på det här stycket som jag skrev under min första Kuriren-termin i mars 2014:
”Om jag levde i en tidsresa skulle jag inte behöva bekymra mig om någon fjärilseffekt, för jag startar inga händelseförlopp, inget som kan ge oanade konsekvenser tio år från nu.”
Ifall vi bortser från att jag vid den tiden bar på ett okänt embryo som skulle utvecklas till mitt andra barn, fött i december samma år, kan jag på sätt och vis förstå min upplevelse av att sakna beröringspunkter med omvärlden och framtiden. Visst, jag skrev och jag skrev och jag skrev, men ingenting tycktes riktigt beständigt. Ingenting tycktes bli mottaget, läst eller omnämnt någonstans. Ingenting var, du vet, böcker. Det skulle inte bli några fler böcker, med detta hade jag förlikat mig fyra år efter min litterära debut, en bok som möjligen (sa mina farhågor) inte ens var en bok, utan mer som ett sjuttiotal krönikeidéer med Napoleonkomplex.
Klipp till hösten 2022. Det blev fler böcker. I samband med släppet av den senaste har ett antal recensenter sammanfattat mina förehavanden sedan debuten 2010 som så: ett par barnböcker och pjäser. Det är förstås inget fel med barnböcker och pjäser, barnböcker och pjäser är närapå allt en människa kan drömma om att begära. Men det är inte det jag företrädesvis har arbetat med. Det är Michelinkrogar på vägen, inte vägen själv.
Det här förbiseendet av riksmedia kan ju betraktas som en ganska liten ärta under bolstren som är en avlönad skrivtillvaro, ett värv. Du och jag, vi som på olika vis förhåller oss till lokal kulturjournalistik i vår vardag, vi vet att utav hundra och en krönikor i Kuriren är det tämligen få som fladdrar med vingarna så pass att en vindpust når söder om till Piteälven. Men vi är åtminstone medvetna om att det finns perspektiv, skribenter och läsare bortom storstadsområdena. Det är en stor vinst. 101-0.