I skuggan av den upprördhet Skugges text vållat till och med bland kritikerkåren (vilket säger en del om textens elaka ton) finns här en välkommen diskussion, nämligen den om bekännelsen som blivit samhällsnorm.
Jag har inte läst Kristina Sandbergs bok, så inget ont om den, men visst ska det sägas att vi dränks i självbiografiska böcker. Dessa får gärna behandla trauman och svåra upplevelser. Sjukdomar, taskiga uppväxter, övergrepp. Ju jävligare desto bättre. Anledningen till att så många sådana här böcker kommer ut är att vi läsare älskar att köpa dem. De säljer som smör. Vi älskar att läsa om andras liv, och ju mer smärta och outhärdlighet som dessa liv uppvisar, desto större blir vår nyfikenhet. Vill man vara riktigt cynisk kan man säga att övergrepp blivit bra business. En förlagsbeskrivning av en sådan bok säger en del om vad dagens läsare vill ha: ”En chockerande och samtidigt upplyftande berättelse om överlevnad”. Boken handlar om en tjej som kidnappas och hålls som sexslav i 13 år av en sadistisk pedofil.
Kyrkofadern Augustinus levde på 300-talet och anses tack vare sin bok ”Bekännelser” vara en särdeles modern författare för sin tid. Genom att rikta blicken mot sig själv och reflektera över sina egna känslor och tillkortakommanden blev Augustinus en pionjär inom bekännelselitteraturen. Inte konstigt då att han anses modern – fokuseringen på självet har nämligen blivit det mest utmärkande draget i moderniteten. När den religiöst motiverade självreflektionen tappade mark tog psykologin vid. Som sociologen Anthony Giddens uttryckt saken: ”terapin är en sekulariserad variant av bikten”. Från Freuds teorier till vår tids sociala medier står nämligen två saker i ständigt fokus: fokuseringen på oss själva och uppmaningen till att dela med oss av detta själv. Oaktat om det gäller terapisoffan eller sociala medier uppmuntras vi att breda ut oss. Våra identiteter har blivit till projekt och dessa projekt ska visas upp. Oavsett om det gäller sociala medier, bloggar eller böcker finns alltid en publik för våra innersta hemligheter och djupaste sår. Uppmuntran låter sällan vänta på sig. I vår tid är ingen handling så modig som att reservationslöst visa upp sitt inre.
Således fylls våra kommentarsfält av floskler i stil med ”så modigt av dig att berätta, styrkekramar till dig”. Och visst, sådana kommentarer är trevligare än det näthat som frodas på andra sidan vägen. Detsamma gäller litteraturkritiken. Om än det går att hitta fel i själva litteraturen är det svårt att kritisera det som självbiografin skildrar. Den är ju nämligen allenarådande norm, och i normens centrum står det nakna, vibrerande självet som skriker efter bekräftelse från sin omvärld och vars mod måste belönas. Den empatiske kramar. Den hatiske hatar. Eftersom samtidens alla sociala algoritmer baseras på engagemang finns ingen mellanväg. Vår tids värsta synd är nämligen att skita i vilket.
Därför är det svårt att kritisera skildringar som framstår som sårbara och ärliga. När huden vänts ut och in är kejsaren mer flådd än naken. Vem kan skratta åt något sådant? Linda Skugge försökte. Det gick åt skogen.