Storgatan i Luleå står kvar och flera nyetableringar har dykt upp under det senaste året.
För drygt ett år sedan skrev jag min mest dystopiska krönika någonsin, jag målade med svarta bokstäver och såg framför mig fler tomma pizzakartonger i Luleåbornas kök än överlevande restauranger på Storgatan. Då hade vi det mörkaste året i mångas liv runt hörnet – nu ligger det bakom oss.
Jag har lärt mig två saker: Luleå står kvar och det bakas rätt god pizza i den här stan.
Jag gissar att jag inte behöver påpeka det men det är säkrast att göra det ändå: Vi har sett helvetet. Allt blev misär. Folk har lidit fruktansvärt. De flesta har förlorat någon. Jag och ni hatar det.
Så. Nog om detta.
Snart är det dags för omstart när den här 400-åriga gamla stan ska resa sig ur askan och låta något som inte smakar stålverk och gamla vanor växa upp.
Norra hamn i början av förra seklet när Luleåborna festade på "Båten". Eller hur var det nu?
Det sägs att Luleåborna åkte lämmeltåg långt innan järnvägen uppfunnits. Redan 1621 festade de på Båten från Kyrkbyn, besökte Cleo och pratade nostalgiskt om en pub med ölsejdlar på krok.
Så har vi växt upp och så har det fortsatt. Men nu bör det vara slut på det. Det senaste året har smittovågor och restriktioner utplånat 400 år av Luleåmentalitet. Luleås slogan – "Folk går dit folk är" – tvingas bort eftersom ingen vill vara där folk är längre.
Vem förlorar på det? De stora elefanterna.
Vem vinner på det? Vi – folket.
I sommar kommer solen gå ner över nya aktörer i Norra hamn när BBB, som tidigare lockat tusentals besökare, lämnat kajen. Framtidens Luleå består av fler mindre aktörer om krönikören Magnus Tosser får bestämma.
Vid stadsbranden 1887 gick en tredjedel av Luleå upp i rök, efter den mentala stadsbranden 2020–2021 står mycket kvar och det som har försvunnit har ersatts av annat. Gör jag en snabb huvudräkning tror jag att det tillkommit fler krogar och restauranger än vad det har försvunnit det senaste skitåret.
Färjan står på andra sidan bron, Punkhuset öppnar på Porsön, stans bästa sommarterrass håller öppet och kommunen har blivit flexibel när det gäller uteserveringar. Ingenting är sig likt. Tack vare Hybrit vet vi inte ens om vi kan vila oss mot SSAB längre, vi kanske inte lever i en industristad i framtiden.
Otryggt men väldigt spännande – för vem vill bo i en stad där inget förändras?
Spelreglerna är annorlunda när ingen aktör tillåts bli för stor och krogar inte kan locka för mycket folk. Den sociala skräcken bör leda till att Luleåborna sprider ut sig över stan, fler aktörer får chansen att visa upp sig och vi kan bygga upp något från grunden. Förhoppningsvis hinner det blomma ordentligt ur askan innan sommaren tar slut.
Luleå fyller 400 år och det är dags att göra några förändringar.