Är samhället havande, som den gamle filosofen formulerade det? Med insikten att vi idag inte har ett hållbart samhälle. Inget åtgärdspaket är stort nog att rätta till felen, men en allomfattande tankevändning skulle hjälpa till.
Så mycket har gått i kvav under detta senaste halvår. Politiken som ett kraftfullt vapen att styra, journalistiken som ett vasst vapen att avslöja, kritiken som drivmedel och krydda. Vem tror längre på samhällsdebattören som visar sig demagogisk, illa påläst, paniskt rädd och oförmögen att samla sig till slutsatser? Vem sätter förtroendet på politikern som kraftfullt talar om krig och inför undantagstillstånd i tron att det är furstens arméer som står utanför stadsporten och inte ett virus? Hur ska den politiska journalisten få tilltro, hen som inte kan skilja på bakterier och virus? Och de vetenskapligt skolade i läkarkåren som visar sig oförmögna att ens klara A-kursens första metodtenta? Många offer när tiden vänder, många förlorade ansikten.
Allt detta och lite mer kommer upp till ytan när jag läser DNs sammanfattning av de egna inläggen om Coronapandemin i volymen ”Corona – 19 författare om krisen”. På många sätt en bedrövlig samling inlägg, kunskap som fallerar, yviga omdömen som briserar. Ingen genre är farligare än dagskommentarer samlade till en antologi, färskvaror blir snabbt skämda. Rikslikaren får ett bäst-föredatum, boken duger inte till recension.
Vad ser vi i dessa misslyckanden? Är det en föraning om vad som kommer, börjar äntligen 1800-talsmodellerna och diskurserna hamna rätt, i den arkivaliska sömnen? Pandemin får Zadie Smith att tvivla på det skrivna ordet, men borde inte tvivlet gälla hela vårt sätt att vara samhälle? När de stora överenskommelserna visar sig vara de stora meningslösheterna. Den ständiga tillväxtens återvändsgränd, de liberala friheternas oförmåga, individens helighet. En politisk kultur där lösningen på varje problem är någons avgång och opposition betyder detsamma plus skattesänkningar eller i sämsta fall någonting avskyvärt. Häng upp kungen i trädet så blir årsväxten bättre, gudarna blidkas.
En mycket liten organism tycks stjälpa hela bygget. Inte krig, inte missväxt, torka eller jordbävningar utan virus. Och svaret på frågan om alternativ förblir lika öppen som svaren till de otåliga på FHMs presskonferenser; vi vet inte, vi saknar alltför många fakta. Framtidsscenarier duger till bra mycket längre artiklar, kulturdebattörer ska ju ha något att oroa sig över. Till vägledning för samhällelig funktionalitet duger de inte.
Jan-Olov Nyström