Sociala medier fylls nu till brädden med det ena bisarra tv-programmet efter det andra där ryska ”journalister” och programvärdar klättrar över sig själva för att rättfärdiga Kremls lögner och spä på hatet mot Ukraina och Väst. De pratar om krig som inte är krig, om förluster som inte är förluster, om invasionen som inte är en invasion. Denna vettvilliga soppa av lögner och förvridna utsagor hade varit direkt komisk om det inte vore för att den är Putins främsta vapen för att motivera Kremls massmord på den ukrainska befolkningen och utplåningen av ett fritt och självständigt grannland. Och vad värre är: propagandan fungerar.
Det har länge antagits att framväxten av det moderna informationssamhället skulle omöjliggöra den isolering och hjärntvätt som klassisk propaganda behövt för att vara effektiv. Dessvärre har dagens Ryssland bevisat att detta antagande varit förhastat. Med brutala tilltag stryper Putin och den ryska regimen nu tillgången till oberoende information. De har förvisso inte helt lyckats strypa inflödet online, men det spelar mindre roll. En överväldigande mängd ryssar har ändå inte tillgång till internet och bland den äldre och fattigare delen av befolkningen härskar den statliga televisionen oinskränkt.
Propaganda brukar i kommunikationssammanhang definieras som ”det avsiktliga och systematiska försöket att påverka synsätt, manipulera uppfattningar och forma beteenden som gynnar intentionen hos avsändaren”. Den ryska befolkningen är inte främmande för sådan påverkan. Sovjets patologiska lögner mot dess egen befolkning har odödliggjorts i ett berömt citat som brukar tillskrivas författaren Aleksandr Solzjenitsyn: ”De ljuger för oss. Vi vet att de ljuger. De vet att de ljuger. De vet att vi vet att de ljuger. Vi vet att de vet att vi vet att de ljuger. Men de ljuger ändå”. Det är denna tveksamma tradition Putin nu återupprättar med en styrka och effektivitet vi inte trodde var möjlig i ett decentraliserat och globalt sammanlänkat informationssamhälle. Den skrämmande slutsatsen är att denna propaganda fortfarande fungerar alldeles utmärkt.
Sociologen Alexei Yurchak har i boken ”Everything was forever until it was no more” (tyvärr inte i svensk översättning) studerat de sista årens sociala villkor i Sovjetunionen. Han driver tesen att den ryska befolkningen visste och förstod att det sovjetiska samhället var dömt att gå under, men eftersom inga alternativa världsbilder fanns att tillgå accepterade medborgarna ändå den sovjetiska statspropagandan som sa att allt var lugnt i paradiset. Ur detta tillstånd uppstod flera märkliga sätt att orientera sig i tillvaron som ter sig märkliga för oss i väst. En av dessa strategier var det likgiltiga tillstånd som på ryska kallas ”vnye”, ett tillstånd som bäst kan beskrivas som ett medvetet utanförskap och socialt avståndstagande från allt politiskt. Detta tillstånd av icke-politiskt varande är inte helt ovanligt i post-sovjetiska länder där tilliten till alla former av politiskt etablissemang är körd i botten, ofta beroende på en kombination av repressiv våldsmakt, utbredd korruption och frekvent användande av statlig propaganda.
Det är ur detta perspektiv som dagens ryska propaganda måste förstås. En stor del av den ryska befolkningen är barn av Stalin och Sovjets övriga totalitära ledare. De få åren av demokrati under den genomkorrupta fyllskallen Jeltsin gjorde inte mycket för att förändra den totalitära traditionen i Ryssland, där statliga lögner, historierevisionism och politisk repression alltid varit samhällets grundbultar. Putin har haft över 20 år på sig att vässa sin propaganda. Under dessa år har den statliga censuren samtidigt omöjliggjort någon meningsfull uppgörelse med landets totalitära förflutna. Istället flyter nu detta förflutna ihop med ett lika totalitärt nu. I detta samhälle är alla former av introspektion omöjlig, eftersom själva tanken på ett kollektivt samvete förbjudits i lag.
Den ukrainska befolkningen är just nu de stora förlorarna på detta, men den propaganda som Ryssland driver är också ett fruktansvärt brott mot den ryska befolkningen. Att få sin världsbild krossad är ett enormt trauma. Den dagen kommer då den ryska befolkningen vaknar upp och inser att de sår de ser i spegeln alltid funnits där. Sådana sår är svåra att förlika sig med, och de är svåra att läka.