Själv är jag inne på mitt fyrtioåttonde år och har inte dejtat på trettio år. Ja, inte ens då dejtade jag. Jag träffade min man på ett disco och sen blev vi ihop. Så enkelt var det på den tiden.
För att stifta bekantskap med dejtingappen var jag förstås tvungen att skapa ett konto. Eftersom det var i studiesyfte lade jag ingen större möda på att fylla i allt. Jag hoppade över de flesta frågor man erbjöds besvara för att få så bra matchningar som möjligt. Ett foto krävdes dock och jag kunde rent moraliskt inte gärna stjäla någon annan människas ansikte och lägga dit. Så jag plockade en selfie från bildmappen och slängde upp.
Hux flux hade jag en profil för att börja söka män. Ansikte efter ansikte dök upp på skärmen, och hur jag än svepte kom det bara upp nya. Jag förstod att om jag kunde se dem så kunde de också se mig och min leende nuna på sina skärmar. Min förhopppning om att bara titta in och kollade hur det funkade gick i stöpet, det var liksom allt eller inget.
Jag började i panik att klicka för att radera hela skiten, men hur jag än gjorde kom jag inte ut. Var det irreversibelt? Var jag fast i dejtinguniversum för evigt? Min första tanke var att radera appen, men då försvann jag ju bara från min egen mobil. Jag återvände till mitt användarkonto och lyckades listade ut att jag måste in på webben för att avaktivera mig. Jodå, komma in var lättare, men att komma ut svårare.
Enligt notiserna hade elva personer redan besökt min profil, och förutom en bild av mig fått den knapphändiga informationen att jag är 158 cm lång och icke-rökare. Här gick det visst fort att komma ut på marknaden, men ”dölj profil” skulle enligt instruktionerna innebära min exit från sajten. Eftersom jag har ängslig läggning blev jag snart osäker och loggade in igen för att se om jag verkligen gjort rätt, och så gjorde jag om hela proceduren igen. Och varje gång jag loggar in för att försäkra mig om att jag är raderad blir jag förstås återaktiverad.
Plötsligt kastas jag fyrtio år tillbaka i tiden och står framför en gul postlåda med en pinne i handen. Jag och mina kompisar har skrivit ett kärleksbrev till den sötaste pojken i hela tvåan. Det är undertecknat och frankerat. Jag har blottat mitt hjärta, men nu har jag ångrat mig och jag sticker ner pinnen i ett dödsdömt försök att fiska upp min integritet ur postverkets gula käftar.