Krönika
Jag har haft dödsångest i den minsta berg-och-dalbanan Vilda Musen och förnedrat mig i trappan upp till Lustiga Huset. Den där trappan är en förrädisk konstruktion. Hur lätt som helst för den som med ett visst mått av praktisk logik räknar ut hur det fungerar. För oss andra – mitt försvar brukar vara att jag är mer teoretiskt-akademiskt lagd – utmynnar det lätt i en akrobatisk uppvisning. För mig slutade det inte värre än att jag tog mig upp utan att de fick trycka på nödstoppen, men det var på håret.
Trappstegen rör sig alltså upp och ner, och det enda man behöver göra är att ta ett litet kliv åt höger respektive vänster i rätt ögonblick så tar man sig med extremt liten möda till toppen. För den, som liksom jag, kommer i otakt och går när man skulle stå still och står still när man skulle gå blir det fysiskt mödosamt. Men också en tankemässig utmaning eftersom man hela tiden är övertygad om att man visserligen gjorde fel nyss men precis i detta nu fattat tekniken och kommer att göra rätt.
Nu till saken. Jag insåg härförleden att hela mitt liv på det stora hela kan symboliseras genom min uppvisning i den trappan. Konstant ta rätt steg men vid fel tidpunkt, hamna i osynk med samhällets trender så att säga. Ibland rör det sig om mer triviala saker, som mat- eller modesvängningar. Men allra tydligast exempel är min lärarbana. Jag pluggade under 90-och 00-talet när jag redan under utbildningen kom på kant med systemet. Grupparbeten, problembaserat lärande, idel projekt, läraren som handledare och eleverna som små forskare som skulle lägga upp sina egna studier utifrån individuella intressen. Ämneskunskap var inte så viktigt, katederundervisning ett skällsord och min undervisningsstil helt out of style. Lagom till att jag för några år sedan började överge lärarkarriären svängde både forskningen och opinionen kring ”flumskolan”, men det var så dags.
I skrivande stund är ordet för dagen hemester. Media lyckas rätt bra med att framställa det som något nästan exotiskt och naturligtvis trendigt. Förment nytänk ur såväl mikrob- som klimatsynpunkt. Blah! Mitt vanliga osynk, tänker jag med en suck. Självklart hade jag inga extravaganta reseäventyr att skryta med när alla andra flängde jorden runt. Ingen atlas på väggen med knappnålar för varje land jag besökt och inget pass fullt av stämplar. Efter många decenniers utforskande av hemestrande – som tyvärr inte blev inne förrän det fick ett nytt namn – är jag ärligt talat döless på att trampa runt hemma på gården, och jag skulle gladeligen kasta mig på första bästa plan till Mallorca.