Det fanns inget klädesplagg som inte syddes på Moster Margits trampsymaskin – allt från kappor till specialsydda klänningar, noggrant utprovade, tog form i en etta på Bergnäset i Luleå.
Vi talar om en uppväxt på 1960-70-talet där hemsytt och hemstickat var vardag, helt enkelt för att det var billigare än de industritillverkade plagg som fanns att köpa. Kläder var dyrt. Mat var dyrt. Det var en tid när semesterresor främst skedde i Norden, där man tältade, oberoende väder. Bär plockades. Potatis sattes och man delade en 33 centiliters läsk systerligt och broderligt med sitt syskon.
Idag kan man köpa både godis, läsk och annan snabbmat för ganska lite pengar och kläder massproduceras i låglöneländer som passar mångas plånböcker.
Betänkt dock att varje svensk köper i genomsnitt 13,7 kilo nyproducerade textilier varje år. En del används aldrig, utan hamnar på klädkyrkogården utan att passera gå med onödiga konsekvenser för klimatet. I ett reportage i tidskriften Hemslöjden lyfter Camilla Pontén, rektor på Capellagården, tidigare Stockholms Tillskärarakademi, ett antal frågeställningar som berör textilindustrin, inte minst ur klimatsynpunkt.
Exempelvis: på 1970-talet fanns det tre figurstorlekar i handeln. En för de långa och smala, en för de så kallade "normala" och en för de satta och korta. Storlek 40 kunde alltså fås i 40 b, c eller d och skilja sig åt i exempelvis armar eller ben. I samma reportage berättas att man sedan 1990-talet slimmat storlekarna till small, medium och large med sämre passform som följd, vilket bland annat leder till att kläder i bästa fall returneras, i värsta fall hamnar på det växande textilberget.
Samtidigt – ingen skugga över alla vars vardag hänger på rimliga priser. Att gå till en skräddare och få måttbeställda byxor som varken ger kattveck för kvinnor eller justerade grensömmar för män beroende på om de har penisen till höger eller vänster är dyrt och därför få förunnat.
Själv avskydde jag alla klädprovningar som pesten, inte minst som barn. Nålar som stack och tid som kunde användas till roligare saker. Idag förstår jag vilken ynnest, ja lyx, att ha en egen "skräddare" till sitt förfogande långt bortom tjusiga lokaler och upptrissade priser i någon fashionabel storstad. Vi talar om en duktig sömmerska, bland många från torftiga förhållanden, där funktion och design sammansmälte av nödvändighet. Och ja, så stor garderob hade man inte men kläderna passade perfekt.