Nattåg söderut har en speciell plats i många norrländska hjärtan. Flyg var orimligt dyrt, men tåget var trots allt överkomligt för att besöka släktingar i södra Sverige. För visst finns de också. Alla de barn av nybyggare som tvingades söka arbete söderut när staten förde en aggressiv flyttpolitik. "Alla ska söderut" är titeln på Marie Lundstedts bok som kom för något år sedan. En 60-talist som först av nyfikenhet, men sedan av nödvändighet, på ett sätt blivit "flykting" i sitt eget land.
För det kastades pengar, flyttbidrag och jobbsökarresor med föräldrar – allt för att få unga i Norrbotten att flytta söderut där behoven fanns i omsorg, industrier och akademisk utbildning.
Och ja, barnhanden är min egen. Resorna ned till morföräldrar i Stockholm var spännande och samtidigt alldagliga – inte minst ett sätt att föra samman generationer som inte längre bor på samma plats. En önskan om en kärlek som besegrar alla avstånd och den sträng av kärlek som förbinder människor över tid.
Nu är nattågen från norr till söder, och vice versa, åter ute till anbud. Det norska företaget Vy har aviserat att de inte längre vill köra den sträckan.
Och frågan är, inte bara varför, utan hur kan den politiska makten ignorera den industriella omställningen som sker i vårt region. Alla turister som önskar ta del av den unika miljön i fjällvärlden är en sak, men att förbise behov av att träffa nära och kära som av politiska beslut tvingats flytta hugger i hjärtat.
I biljetten till nattåget mot Stockholm, i en liten barns hand, var redan på 1960-talet en "biljett" till samvaro, trygghet och rötter. Släkt som tvingats lämna, de som blev kvar.
Och barnet minns lukten, innan hen plingat på klockan i ett trapphus i Orminge, Stockholm. Utanför dörren finns nämligen doften av en mormor som röker röda Prince och med tiden gula Blend.
Cigarettröken, så förknippad med sommarlov på Skansen, Gröna Lund och våfflor på "Fåfängan", ligger djupt i minnet,
Ja, nattåget från norr till söder har inte bara en historia, den ger oss möjlighet att ha en relation med de vi älskar. Och det lilla barnets hand vittnar fortfarande om nödvändigheten att väva livsband, bortom geografi.