Det skulle vara jämlikt ner i minsta skrymsle. Det var det nya moderna – och inget fel i det. Det var så att säga på tiden. Men vari jämlikheten skulle bestå var liksom inte riktigt färdigförhandlat. Eller snarare hur den skulle manifesteras.
Så, senare i livet, landade jag i fagra Norrbotten. Här råder andra sätt att hantera ”jämlikhetsfrågan”. Kvinnor fixar käket, sköter hemmet och fyller tvättmaskinen. Män lagar saker, spikar, skruvar grejar, staplar ved, ja ni vet. Inget tjafs. Inga egentliga värderingar heller. Det man har ansvar för fixar man. Punkt. Är detta då omodernt? Eller är det bara funktionellt i bemärkelsen smidigt? Och känner sig någon kränkt av denna tingens ordning? Jag vet att jag generaliserar men jag hoppas ni är med på poängen. Eller handlar detta enkom om landsbygden?
Likt förbaskat, oavsett om det nu har med ovan skrivna att göra, så drar tjejer i betydligt högre grad än killar söderut när tillfälle ges. Det vill säga när studenten, balen och flakåkandet är överstökat. Detta får givetvis konsekvenser. Ett visst överskott av män förstås. Men kanske värre är att den bild av macho-kultur som ännu präglar Norrbotten riskerar att bita sig fast. Och allt blir till en ond cirkel trots kommunens ansträngningar att söka jämna ut via diverse åtgärder inom exempelvis utbildning – som bär prägel av en starkare könssegregering än i övriga landet enligt en rapport från Region Norrbotten. Det finns en tendens till att det är status att inte lägga överdriven tid på skolarbete i vissa killgrupper vilket på en rent individuell nivå förstås är ett pyramidalt misstag. Tjejerna drar ifrån. I samtliga av länets kommuner har kvinnor en betydligt högre utbildningsnivå jämfört med män. Och kanske krävs det att även lönebilden reflekterar detta faktum för att något ska hända.
Men nu händer det saker inom grön industriutveckling i länet. Näringslivet ropar efter folk, kommunpolitiker söker stimulera folk att flytta till Norrbotten, vilket skulle ge ökad skattekraft som leder till ökade investeringar. Allt hänger som vi vet samman. Men vad lockar man med? Hur intressanta är Luleå och Boden att leva i, sticker något ut som ger stolthet och karaktär? Något med lyskraft nog att sätta städerna på kartan, något kul som får det att klinga till i stadsplanen? Men framförallt; existerar ett kreativt klimat som skapar nyfikenhet och lust?
Hmm, säger jag. Tveksamt.