Vad svarar man på den förebråelsen mot vårt minne? Döda poeters sällskap är av ett särskilt slag, oavsett vad Peter Weir ansåg om saken. När vi hävdar att de i själva verket lever är det i regel därför att de bekräftar någon av våra dagsaktuella uppfattningar, kanske missuppfattningar. Det eviga värdet existerar inte, när vi dör blir vi arkiv av växlande värde.
Saknar jag Sven Delblanc? Nej, men jag minns hur jag tyckte om honom en gång, en osedvanligt uttrycksfull bondpojk, men inte lika skarp litteraturprofessor. Hans minneslitteratur om det egna familjetraumat var stor, men jag har inte läst om. Känner jag tomheten efter Lars Gustafson, som jag kan känna den där fysiska intigheten efter att ingen katt längre stryker sig mot benen om morgnarna? Inte alls. Men jag tar fram ”Världens tystnad före Bach” då och då, där finns klanger åt evigheten till, kvarstående gåtor som han nog själv hade formulerat det.
Slas skrev någonstans att han inte alls besökte fädernas gravar, han tänkte på dem med saknad, men som söderkis putsade han inga gravstenar. Minns att jag uppskattade hållningen, hur långt från Söder jag än är född och fostrad. Lättnaden att slippa monumentet.
Göran Tunström fruktade sin faders död eftersom den kom tidigt. Delblanc fruktade minnet av fadern, som nog var tyrann. Selma Lagerlöf fruktade faderns framsupna förlust och byggde monumentet Mårbacka som för alltid täckte över hans förslösad gård och rykte.
Jag minns första gången jag vann över min far i damspel. I nedre tonåren, jag listade ut hans spelsätt och gjorde processen kort. Efteråt var jag förkrossad, han hade rykte som oövervinnerlig. Att på detta sätt komma i kapp. Inget fadermord precis, inget romanuppslag. Han var ingen ryttarstaty jag behövde krossa. Tyrann var han minst av allt.
Han skrattade bara blitt och lättsamt, sedan ungdomen mindes han förluster av värre slag. Runt sextioårsåldern fick han lägga bort arbetskläderna. Han saktade in en sommar, reducerades och behöll sitt jämnmod. Nej, han var inte lagd för bitterhet, skötte därefter de lättare sysslorna, ingen skulle ju ändå ta över det lilla jordbruket.
Han som jag minns la tiden från ögat och åldrades helt långsamt. Vi spelade aldrig mera dam. När jag själv var sextio blev vi för första gången jämnåriga. Hans död är långt avlägsen. Kanske borde jag prata mer om honom.