TBT, ”Throwback Thursday”, är en akronym som funnits i webbvokabulären åtminstone sedan 2011 då Instagram införlivade hashtags som en sök- och samlingsfunktion för användarinlägg. En dag i veckan är det alltså fritt fram att vältra sig i nostalgi och ställa ut delar av sin privata museala bildskatt till allmän beskådan.
Allteftersom lockdowns och social distansering har blivit vardag för allt fler människor, tycks det mig som att den helgade återblickstorsdagen har sträckts ut, blivit till veckor och månader av febril, retrospektiv aktivitet. En obruten loop av det där som Laleh sjunger i En stund på jorden: ”Ja, jag var där! Hur underbart var det, hur underbart var inte det?”
Kanske kan ett omättligt begär efter liv och upplevelser, åtminstone tillfälligt, stillas i rundturer bland minnen?
I Rom 2011 bar jag med mig en guidebok från 1997. Den var, på det stora hela, tillämplig bland alla 1700-talsfontäner och renässansstatyer. Jag hade fått ett resestipendium för att skriva en roman. Satt i dagar på en bänk utanför Peterskyrkan med en blank anteckningsbok, lamslagen av intryck, urskuldande likt sagans Mäster Skräddare som omvandlar kundens rocktyg till ett par byxor, en väst, en vante, en tumme, ingenting. Sex år efter besöket färdigställde jag i alla fall en novell om geologen Laszlo Toth, som på pingstdagen 1972 slog sönder Michelangelos gudomliga Pietà med en hammare. Den här akten av måttlös destruktivitet har en särskild och ömmande plats i mitt hjärta, strax intill hunden Laikas rymdresa och Beethovens dövhet. Det är kontrasterna som gör det, skönheten jämte grymheten, mänsklighetens vidunderliga förmåga att skapa och mista eller förgöra.
Nästan exakt ett år efter resan till Rom födde jag ett barn. Också detta är ett minne som Facebook, i sin oändliga försorg, bryr sig om. Jag vet att jag hade många olika idéer om hur jag skulle bevara min frihet och rörlighet i tanken och världen, efter att detta barn var fött. I realiteten blev jag, åtminstone utåt sett, snarast fångad i en rävsax. Men det var slut med tomma anteckningsböcker. Jag skrev och skrev och skrev, mycket tillfreds och för en tid glömsk av alla andra sorters lycka. Som dagens första kopp kaffe i Trastevere, som en tillvaro där allt kunde beröras och intet beskrivas.
Om detta vet Facebook ingenting. Jag visste inte heller, men börjar ana, hur underbart det var.