Försöket var lika tidstypiskt som det var framsynt, men misslyckades då någon lyckades gräva fram en gammal printscreen att posta på Twitter. Historien gjorde en Navalnyj och överlevde mordförsöket.
Kristdemokraternas klavertramp får mig ironiskt nog att tänka på det vänsterradikala hardcorebandet Refused. När bandet splittrades 1998 skrev medlemmarna ett manifest där man bad media att bränna allt material av bandet som fanns i arkiven. Jag var bara nio år gammal och hade aldrig hört talas om Refused. Jag satt hemma vid min lilla 16-tumstv och såg på när Voxpops programledare Henrik Olsson brutalt förstörde skivor och videoband i sändning. Det såg coolt ut. Jag hade själv inga skivor med bandet. Istället traskade jag över till en kompis vars storasyrra ägde en Refused-platta. Resten är, som man säger, historia. Bandets musik levde vidare då både bilder och skivor fanns kvar.
I den digitala världen är saker och ting annorlunda. Spåren är samtidigt både mer tillgängliga men också lättare att dölja. Där Refused gjorde gemensamt sällskap med giganter som Franz Kafka i sitt misslyckade försök att utplåna sitt kulturella avtryck är det desto lättare i dag. När den svenske stjärnrapparen Dree Low för någon vecka sedan släppte bomben att han avslutar sin musikkarriär blev kratern faktiskt proportionerlig relativt sprängkraften. Musiken plockades ner från strömningstjänsterna och helt plötsligt var Dree Lows musik försvunnen. Dagens trendande artister släpper sällan fysiska exemplar av sina skivor och dagens unga lyssnare har ingen relation till kasettband och skivor. Inte heller är de så noga med att skicka arkivex av musiken. I dag lever vi i en digital värld där allt finns tillgängligt, men där allt också kan försvinna utan ett spår. Historien om Dree Low har raderats. När dammet från bomben lagt sig var musiken spårlöst borta.
”Det står skrivet” brukade vara en metafor för beständighet. Så är inte längre fallet. När kristdemokraterna i direktsändning skriver om partiets historia visar de på ett dominerande drag i vår samtid: allt som har varit kan redigeras och omformuleras. Det finns inte längre någon distinktion mellan korrigering och förfalskning, mellan sanning och revisionism. Allt kan skrivas om utan ett spår, inga original behöver finnas kvar. Liksom Dree Lows musik kan raderas på en natt kan ett partis historia skrivas om på några sekunder. Kristdemokraterna hade otur och avslöjades mitt i kuppen, men de är bara det undantag som bekräftar regeln. I den digitala medievärlden är historien alltid i flux och kan redigeras i realtid när vinden vänder och alternativa historier passar oss bättre. Det är enkelt att ljuga när alla bevis kan manipuleras till att passa vilken berättelse som helst.
Poeten Ovidius skrev för länge sedan att ”allt förvandlas, intet förgår”. En vacker mening som inte gäller för informationssamhället på 2000-talet. Det är onekligen sant att allt förändras, men historien riskerar att försvinna i processen, på gott och på ont. Kanske satte Karl Marx huvudet på spiken när han apropå 1900-talets sköna nya värld skrev att ”allt som är fast förflyktigas”. Det är nog den enda ståndpunkt där så omaka personligheter som Ebba Busch, Dree Low och Marx verkar vara överens.