I onsdags såg jag Death by Snoo Snoo på Föreningsgatan. Ett finskt punkband som gjorde alla rätt, så där magkänslerätt liksom. Två tjejer, en på sång och en på gitarr som inte såg ut det minsta som punkare egentligen, mer som kulturtanter. Älskar punkare oavsett kön som ser ut som kulturtanter. Basisten var en oproportionerligt lång och långhårig herre med Hässäkkä Päivät-tischa, jeans avklippta till shorts och boots. Plus supergrym trummis.
Och när jag skriver det här lyssnar jag på Londonpunkarna Good Throb. Innan var det Perfect Pussy från Brooklyn.
Morrissey rabblar upp egenskaper som traditionellt uppfattats som typiskt manliga och sjunger att han är verkligen ingen man på nya skivan World peace is none of your business. Morrissey, nuförtiden, är ju inte det första ni tänker på när ni vill exemplifiera radikalism, eller hur. Hur den breder ut sig över köns- och klassgränser. Så en blir glatt överraskad faktiskt.
Inte för att den gamla vanliga snubbigheten inte fortsätter existera över alla gränser också.
En typisk snubbe jag är facebookvän med skriver bara om gamla countrygubbar och sånt, och gamla Scorceese-filmer. Enda gången jag sett honom skriva om om någon av det motsatta könet var när han klagade på en recension av Bob Dylan och började yra om åldersrasism. Och såklart fick han en massa medhåll från sina likar. Invektiv som ”padda” användes. Om en tjugo år yngre kvinna som inte har samma smak som dem. De kan såklart vara rekorderliga herrar ändå dessa snubbar, som älskar och tar hand om sina familjer och betalar sina räkningar. Men somliga hundar vill helt enkelt inte lära sig sitta. Ändå förväntar de sig att dessa kvinnor ska byta deras blöjor i framtiden. Lycka till med det!
Hörde nyligen någon säga ”tre arga tjejer som knappt kan spela och en ännu argare tjej som sjöng” om ett annat punkband. Nedvärderande, alltså. Skillnaden nu är dock att jag var tvungen att fråga om det var kritik eller komplimang, då alla de komponenter han nämnde är goda egenskaper i min bok. Och det har det ju alltid varit, men det har spridit sig såpass att jag inte är ensam om de åsikterna längre.
Att Soraya Post för Fi:s räkning lade sin röst på idioten och kristdemokraten Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU-kommissionen tidigare i veckan hör ihop med detta lite grann. Dels tänker jag, mitt nya positiva jag, att det var ett misstag, att hon inte hade räknat med hur symboliskt viktigt och fel det var. Att de som tvekade mellan att rösta på V eller Fi, nu definitivt valt Vänsterpartiet. Men att det är lite som att sluta äta kött av ideologiska skäl, men ändå inte kunna skilja sig från sin gamla skinnjacka med Cimex-patch och allt, på grund av affektionsvärdet alltså, och få skäll för det. Att det ständigt ska avkrävas ALLA rätt av de som gör åtminstone NÅGOT rätt. Tänker att det är lätt hänt när en är ny i stan och ensam. Det kan också vara så att Soraya Post tycker att hon faktiskt gjorde rätt. Jaha. Då får det faktiskt lov att vara så. Det är väl så parlamentarisk demokrati funkar, liksom. Vi lämnade över ansvaret när vi röstade. Det enda alternativet hade varit att låta bli.
Och jag väljer att se det här som något positivt. När till och med konserverade (alltså, inte konservativa), stiligt grånade engelska gentlemän tycker det här traditionellt manliga och sexistiska är ett stort, stort problem så blir jag glad.
Det är sommar, var glad du med, lyssna på punk och var glad.