Krönika

Jag satt i soffan vid Skånes sydkust och ammade min nyfödda dotter då Berlinmuren föll. Och jag var så tacksam över att hon skulle få växa upp i en helt ny världsordning. Det kalla kriget, som hängt som en hotfull skugga över barn av min tid, skulle nu förpassas till historieböckerna. Och jag viskade hoppfulla ord i hennes öra, önskningar och faktiskt tro på en bättre och ljusare framtid.

Idag är min förstfödda fyllda 30 år. Det är länge sedan vi lämnade Skånes sydkust och den naiva tron på en ljusare framtid har fått svarta kanter. Aldrig kunde jag och fler med mig som omtumlade såg Berlinmuren huggas ned och den lyckliga folkströmmen som strömmade över gränsen mot väst, förutspå att länder i samtiden åter skulle bygga murar mellan territorier, människor och trosuppfattningar. Att idag är det snarare demokratin som utmanas medan totalitära idéer flyttar fram sina positioner.

Ideologierna ansågs vara döda i samband med Berlinmurens fall. Ekonomer förklarade att snabb avreglering var det som skulle förvandla länder i öst till marknadsliberala demokratier. Idag sitter vi med facit. Det går nämligen utmärkt att föra en kapitalistisk ekonomisk politik i ett totalitärt samhällssystem.

Vad hände egentligen? Ja, Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet menar bland annat att när skillnaderna i ett samhälle blir för stora försämras förutsättningarna för ömsesidig förståelse och gemensamma ansvarsformer. Han pekar bland annat på att i Sverige har de ekonomiska klyftorna ökat i internationell rekordfart och att känslan av att samhället dragit sig undan förenar stora grupper i norra Europas landsbygder. Men inte minst att när dessa skillnader slår över i polarisering och rädsla sätts hela samhället i fara (DN 2019-11-07).

Tron på ett gemensamt samhällsbygge är så att säga en förenande kraft – något för medborgare att samlas kring – men är det inte just det som saknas i dagens samhällsdebatt. 

I veckan har de som önskat kunnat ta del av Ken Loachs nya drama "Sorry we missed you" på Folkets bio i Luleå. En film som med tydlighet visar på ett växande klassamhälles baksidor och där gigekonomins konsekvenser ges mänskliga ansikten. Frihet ställs mot guldklocka, med anställningstrygghet, betald semester och justa villkor i potten. Och det är främst våra unga som arbetar i denna sektor. Gigekonomin har förvisso sina fördelar men med Loachs familj på näthinnan, där föräldrarna Ricky och Abby går på knäna på grund av långa arbetsdagar samtidigt som publiken sakta får följa familjens sönderfall, får den utlovade friheten en helt ny innebörd. Franchiseföretagaren Ricky är långt ifrån självständig – snarare fast på vägarna i sin egen skåpbil. Är det verkligen denna verklighet vi önskar på andra sidan muren?