Kanske anser du det självklart. Eller helt galet? Jag vet en person som skulle säga "Ja! Det stämmer". Nej, trots att det fläktar ljumma högervindar är det inte någon gammal rasbiolog som ville dela in barn i A- och B-kategorier. Den som påstår detta är psykologen och genetikern Robert Plomin i sin bok Blueprint: Hur DNA ritar om vår psykologi.
Denna bok fick mig att höja på ögonbrynen: När jag skrev min kandidatuppsats i litteraturvetenskap undersökte jag recensioner av Susanne Ostens kontroversiella Flickan, mamman och Demonerna. Syftet var att utforska litteraturvetaren Anders Johanssons teori att om recensenten inte förvaltar recensionens genretillhörighet kommer recensentens och samhällets värderingar vara det övervägande i recensionen, inte objektet för studium.
Det jag fann var häpnadsväckande. Inom recensionerna uppstod en omfattande diskussion om verkets lämplighet för sin tänkta målgrupp. Det bubblade upp en bild av vad dessa vuxna ansåg barn kunna hantera och i förlängningen vad barn är. Den farhåga jag ansåg mest intressant var barns förmodade formbarhet. Att om barnen tog del av detta skrämmande verk riskerade det att förändra barnet i grunden. Det fanns en förväntan att de vuxna skulle förvalta förmågan att forma på ett annat vis än Osten gjorde.
Professorn Jaquline Rose skriver i sin bok The impossibility of children’s ficton att den kommersiella barnkulturens födelse skedde under 1700-talet då filosofen John Locke hade starkt inflytande, och att barnkulturen aldrig släppt sina filosofiska rötter. Lockes teori, som ni säkert hört, är att barn är blanka blad när de föds. Inom teorin för det blanka bladet finns jämställdhetstanken att alla föds som likar, men det lägger också oerhörd vikt vid miljöns inverkan på barnet. Är detta anledningen till varför dessa recensenter var oroliga för hur det skulle gå för barnen efter de mött Ostens verk? Att någon skulle målat något skrämmande på deras blanka blad, som skulle förstöra den annars vackra målning de försökt fylla den med?
Plomin uttrycker explicit att synen på barn som något vi vuxna kan forma inte stämmer. De är individer från födseln. Ett trevligt barn kommer inte bli otrevligt om den ser en film där någon är otrevlig. Och att vuxnas uppgift inte är att skulptera dem efter våra förväntningar utan att se barnets egenskaper och hjälpa dem odla dem själv.
Jag har jobbat med barnteater i 14 av mina 30 år och själv erfarit antagandet om barnkulturens uppgift som formande. Av kulturutövare, finansiärer, föräldrar, lärare. De enda som konsekvent betraktat teatern som fiktion är barnen.
Är det inte dags att dra upp barnkulturen ur dess 300 år gamla värderingar? Istället för att använda barnkulturen som verktyg för att forma barnen, skapa konst? Lite som vi gör för vuxna, fast… för barn?