Krönika
”Skriva. Jag kan inte. Ingen kan. Och ändå skriver vi.” Det skriver Margurite Duras i sin bok Att skriva (1993). Det är väldigt sant för mig just nu. För jag vill skriva denna krönika om litteraturens tröstande förmåga. Ett ämne som kom till mig i slutet på april, då vår käre PO Enqvists liv kom till ett slut.
Simultant som jag läser Katarina Frostensons essäroman (i brist på mer korrekt genrebestämning) K (2019), kom jag över Andres Lokkos fina krönika i Aftonbladet (5/5) om hur Enqvists självbiografi Ett annat liv (2008) räddade Lokkos liv då han stod inför att ta itu med sitt alkoholmissbruk. I en stund av kris fanns litteraturen där för honom. Litteraturen är en ensidig samtalspartner, och i vissa fall är detta exakt vad en människa kan behöva. Att läsa och ta till sig av en annan människas erfarenheter. I litteraturen kan du, oavsett vem du är eller vad du gjort, hitta exempel på personer som gjort eller varit med om liknande situationer som du. Författarna till texterna har ofta tänkt på saken länge, vilket är synnerligen värdefullt när man vänder sig till texten i en omtumlande situation. En bok upprörs inte av läsarens affekter, dess ord flyttas inte runt för att blidka dig. Orden är slutgiltiga, och lämnar läsaren till att hantera dessa. Vad läsaren gör med texten är sedan helt upp till henne själv. Ett respektingivande och myndighetsförklarade drag.
Lokkos text gav mig en ny läsning på Frostensons essäroman. K är en bok fullproppad av citat från olika författare. Hon bearbetar sin krissituation med litteratur. Ovidius ord ”Svara inte trots förtal. Försvarstal är sällan ett motgift.”, är några hon ofta återkommer till — ankrar sig vid när hela hennes tillvaro puttas omkull. Då allt hon trodde var fast förflyktigas. Men av alla de vänner hon mist har hon inte mist böckerna. Vänner som består av ord. Tusentals ord som talar till den läsande genom århundraden, genom tid och rum.
Detta är det jag tar med mig efter jag läst K. Inte detaljer om, eller hur Frostenson uttalar sig kring det hon och hennes make anklagats och dömts för i Sverige. Det är det som blir storartat med litteraturens tröstande förmåga. Att den inte dömer. Precis som god litteratur inte heller ska göra. Den ämnar att förstå även de uslaste av människor.
”Skriva. Jag kan inte. Ingen kan. Och ändå skriver vi.”, det är svårt att skriva om detta ämne på grund av den mediala debatten runt män som tror sig kunna köpa sig rätten till en annans kropp och den tematiska kopplingen till anklagelserna som Frostensons K rör sig runt. En viss man som söker tröst genom att bikta sig i TV-rutan. ”Jag har läst otroligt mycket filosofi” säger han i ett Youtube-klipp inspelat en tid innan sexköpet. Kanske kommer även han att tröstas av litteraturen. Oavsett om du och jag önskar det eller inte. Men att förneka det storslagna i detta vore enfaldigt, ja även enögt.