Trots att Curt aldrig hade fotografi som yrke så var han i allra högsta grad fotograf. Han nådde vissa nationella framgångar med publiceringar i olika fototidningar och han är också inköpt av Moderna museet, men han fick aldrig den uppmärksamhet som jag anser att han förtjänade. Det kan nog bero på hans lågmälda personlighet och geografiska belägenhet.
När han gick bort var han inbokad på en grupputställning på Piteå Konsthall. Hans deltagande blev ju plötsligt osäkert. Men jag kände väl till hans konstnärskap och lovade hans familj att ordna med utställningen.
I mitten av april fick jag nyckeln till hans tomma och slitna hus i Öjebyn för att börja leta bland bilderna och försöka få ihop en bra kollektion. Dessutom tittade jag igenom hans fotobibliotek. Det var inte speciellt många böcker men väl utvalda exemplar av hans favoritfotografer.
Jag fick löfte av hans familj att överta några böcker. Bland annat valde jag en bok av en av Curt stora förebilder, Elliott Erwitt. Boken heter "Son of a bitch" och handlar om hundar. Jag tror att många associerar Erwitt med just hundbilder och söker man på hans namn på nätet så dominerar hundbilderna bland de första träffarna. Curt var själv en inbiten hundfotograf och hade haft flera utställningar med hundbilder.
Erwitt är en fotograf som jag också uppskattar på många sätt. Han är en flitig fotoförfattare och jag räknar till 26 böcker på hans Wikipedia sida. Jag har sedan tidigare en bok som heter Personal Exposures som är en best of. Den tar jag ofta fram och efter genomförd läsning lägger jag den från mig med ett leende på läpparna. Han har en förmåga att hitta vardagens små absurditeter med ett stort hjärta. Det blir aldrig flabbigt och förnedrande utan bara mänskligt och varmt.
Tillbaka till boken, "Son of a bitch". Det känns lite som att svära i kyrkan att påstå att den är riktigt tråkig. Den har verkligen inte åldrats med värdighet. Visst finns några av de mest kända bilderna med och de tillhör ju fotohistorien men mellanrummen är alltför långa.
Jag ser också på tryckkvaliteten och hur mycket det har utvecklats sen 1974. Det är enkeloffset med dålig svärta i skuggpartierna och begränsad gråskala.
Det är tråkigt men också lite upplyftande att även en legend som Elliot Erwitt inte alltid ligger på topp. Plötsligt kan man se på sig själv och sina misslyckanden i en annan dager och slipper ångra gamla synder.