Min 19-årige son fick låna min ryggsäck.
Sista natten på tågluffen får jag ett meddelande av min ännu tonårige son som ingen förälder hade blivit lugn av. Vi har haft kontakt nästan dagligen på Messenger under de två veckor hans surt förvärvade slantar räckte till att vara ute och luffa i Europa. Jag blundar, försöker somna och ber honom meddela när han är framme.
Men nu backar vi till början av sommaren. Vi håller på att städa och rensa igenom huset, passar på när alla de utflyttade barnen är på besök och kan sortera i sina kvarlämnade tillhörigheter. Yngsta sonen frågar om han kan få låna min ryggsäck under tågluffen i sommar. Jag hämtar ner den från vinden. Jag fick den av mamma och pappa i studentpresent inför min egen första tågluff. De påsydda tygmärkena från olika platser jag har besökt sitter kvar. Jag gläder mig åt att den ska få ut och resa igen och börjar minnas tillbaka. I den pågående rensningen hittar jag dessutom min gamla tågluffardagbok från 1987. Vi tar paus från rensningen och jag läser högt ur för barnen vid köksbordet. "Mamma, det här måste du trycka. Det är ju bättre än dina dikter", säger sonen.
Min tågluffardagbok.
Dagboken är från min andra tågluff. Första gången var jag ute tillsammans med min dåvarande pojkvän. Han var den noggranna typen som förde kassabok. Ingenting överilat skedde.
Andra gången jag var på tågluff skulle jag åka tillsammans med min väninna på ett internationellt ungdomsläger i Turkiet, arrangerat av organisationen Rotary som ordnade både studentutbyten och gratisläger för ungdomar. Vi bestämde oss för att köpa var sitt Intrerrail-kort eftersom det blev ett billigt sätt att resa och dessutom kunde vi utnyttja det var och en för sig både före och efter lägret.
4 juli 1987 gör jag min sista dag på sommarjobbet i en kiosk på Öland. Jag stiger på tåget i Nässjö på kvällen och äventyret kan börja! Mina ökade omvärldsinsikter kommer redan första kvällen i mötet med en äldre kvinna som visar sig vara ett av andra världskrigets ögonvittnen. Jag känner historiens vingslag. Ur dagboken: "I samma sovkupé är det två tågluffande tjejer plus en dam från Östtyskland. Hon miste sin man, sina tvillingsöner och två vänner under fyra år."
Interrailkortet från 1987.
Nästa dag sammanstrålar jag med min väninna på tågstationen i Hamburg. Hon har varit en tur till England först. Vi är glada och lättade över att ha lyckats hitta varandra mitt ute i stora världen. Men återförandets glädje varar bara några minuter. Vi läser fel på skyltarna i stressen under tågbytet och stiger av misstag på fel tåg mot München. Jo, det stämde att vi skulle åka mot München, men inte med det här tåget, utan med ett snabbare tåg. Därmed missar vi direkttåget som går en gång per dygn mellan München och Istanbul med 34 minuter. Vi tar dock med ungdomlig bekymmerslöshet lätt på den saken. Ur dagboken 5 juli: "Starka planer på att skippa lägret och enbart tågluffa istället. Tyskarna imponeras av mina kolasnören. Tillbringade natten med en engelska och två unga söta blyga jugoslaver i skön kupé."
Efter visst funderande bestämmer vi oss för att trots allt fortsätta resan mot Istanbul, men i och med den nya resplanen måste vi stanna en hel dag i Belgrad och en hel dag i Sofia och blir ett dygn försenade till slutdestinationen. Lägerledningen är utom sig av oro, men det är inget vi tänker på.
Min väninna blir under starkt inflytande av en "Ludde" som vi mött på tåget kraftigt berusad under en picknick i en park och i Bulgarien är vi på vippen att missa tåget en gång till eftersom hon knappt kan stå på benen.
Jag noterar i dagboken: "Bulgarer bjöd mig på godis. Rödvin är ganska gott. Ludde är helt odräglig".
Till sist kommer vi ändå fram till Istanbul där vi tar flyget till södra Turkiet. Detta var innan charterresorna hade börjat gå dit. Lägerveckan är fantastisk och upplevelserik och innehåller även en kort romans för min del, men jag skriver ingen dagbok under den tiden och förskonar er från detaljerna.
Jag tar upp dagboken igen först efteråt när jag ensam fortsätter min tågluff. På egen hand ska jag nu ta mig från Istanbul via Grekland och Italien upp genom Europa tillbaka hem till Sverige. Jag är 20 år och mycket, mycket blåögd.
Jag vill påminna om att detta var långt före mobiltelefonernas tid. Man skickade vykort. En enda gång, när jag hade blivit däckad av matförgiftning, ringde jag hem till mamma. I efterhand har hon berättat hur orolig hon blev av det telefonsamtalet – en sjuk ensamresande dotter i Turkiet måste ju vara varje förälders mardröm. Men på den tiden var föräldrar mer luttrade än idag. De fick lära sig den hårda vägen så att säga, då inga kontaktmedel stod till buds.
Tågluff krönika Ulrika Vallgårda
20 juli 1987: "Istanbul. Tänk, i den här stan bor lika många människor som i hela Sverige! Jag strövar omkring och tittar på gatorna. Putsar skorna och har varit inne i en moské. Hoppas magsjukan har gått över nu. Lyckades ringa hem. Det var sorgligt att ta farväl av Charles, Isel och Tayfun i morse. Ikväll far jag nog mot Grekland. Folk blir jätteimponerade när man säger att man reser ensam. Obehagligt taxiäventyr i morse. Staden är så full av liv. Överallt kryllar det av försäljare. Småpojkar kånkar omkring på vatten till försäljning och småflickor säljer fågelfrön att mata duvorna med utanför moskén. De säger att homosexualitet är mindre vanligt här, men män visar ömhet mot varandra helt naturligt. Ofta ser man dem gå arm i arm. Fast flickorna verkar svala, med undantag av Isel och Nil."
Ja, det här var en oerfaren, okunnig 20-årings reflektioner över barnarbete, homosexualitet och mänskliga rättigheter nedkokade på några rader. Måste dock säga att jag gillar min sorglösa inställning till den de facto hopplöse turkiske "pojkvännen". Jag antecknar i dagboken att "jag lyckas överleva fint utan Tayfun än så länge."
Vad taxiäventyret anbelangar så råkade jag beställa en taxi till den station där tågen endast avgick mot Iran och Irak. Detta uppdagades inte förrän vi var framme efter en misstänkt lång bilfärd som även gick över det som måste ha varit Bosporenbron. Oron steg i mig för varje kilometer då jag anade att vi inte var på väg åt rätt håll. Jag upptäckte dessutom att taxin inte hade någon skylt och chauffören kunde inte engelska. Det blev ett obehagligt uppträde mellan oss på järnvägsstationen innan situationen reddes ut. Till sist kom jag i alla fall till rätta och kunde hoppa på tåget till Grekland.
Anteckningar i dagboken från tågluffen 1987.
Jag möter nya människor, skriver att jag "diskuterar världspolitiken med två fransmän". Blir bjuden på pizza och ännu mera pizza. Noterar glatt att jag nog hade klarat mig helt utan att köpa mat med tanke på hur många som bjuder mig. Grubblar över om jag verkligen älskar Tayfun eller inte. Tar sällskap med en finsk tjej. Sover nio timmar på en bagagehylla på tåget och repar mig från magsjukan. "Jag känner mig på strålande humör och längtar till havet", skriver jag i dagboken.
David, Mark och jag på motorcykeltur i Athen. (Var är hjälmarna?)
Det är värmebölja och i Athen skiljs jag från finskan Sari och hakar istället på Mark från Irland och David från England som enligt mina dagboksanteckninar "är jätteroliga".
23 juli: "Vi tog in på ett hotellrum tillsammans och lite senare framåt dagen tog vi en buss till en sandstrand. Kallare vatten än Turkiet, men 43 grader i luften."
24 juli: "Detta blev dagen då vi 1. Aldrig kom fram till havet (med motorcyklar). 2. Aldrig kom till Akropolis (till fots). Men Mark och David är underbara! Vi avslutade dagen med ett restaurangbesök. Jag har börjat tänka på engelska."
Jag minns att det även var denna dag jag åkte där bak på en av killarnas hyrda motorcyklar när det svartnade för ögonen av värmeslag, men att jag räddade mig från att tuppa av i sista sekund genom att spola iskallt vatten över huvudet på en mack.
Jag tar mig vidare med färja till Korfu, noterar att jag sover som en stock uppe på däck men får ont i ryggen. Träffar en hotellägare i hamnen och liftar på hans bilflak till hotellet tillsammans med några andra tågluffare. Jag besöker en strand, simmar och bränner mig i solen. På hotellet får vi sova utomhus på taket.
26 juli: "Igår kväll var jag så arg på den där gubbidioten som bara försökte lura av mig alla pengar att jag inte kunde somna. Så jag la mig på rygg bland filtarna och tittade på stjärnorna. Det var så otroligt vackert, jag såg Vintergatan och en stjärna som föll. Sedan såg jag en fladdermus och då kom jag att tänka på vampyrer och kackerlackor och kröp dödsförskräckt in i påslakandet. Nedanför var den grekiska festen i full gång ännu några timmar. Gubben dansade med ett bord i munnen och hans barn gick omkring och kraschade tallrikar i huvudet på folk."
Jag hittar mina öronproppar och somnar. Tar första bästa tidiga morgonskjuts på bilflaket tillbaka till hamnen med den ännu berusade hotellägaren vid ratten. Nu kraftigt bränd av solen.
Jag, 20 år gammal, sittande på räcket till en färja mellan Grekland och Italien.
Krönikan skulle bli alldeles för lång om jag berättade om allt, men jag lyckas i alla fall ta mig över till Italien och sedan norrut, alltmedan jag samspråkar med olika människor. "I trängseln tvingades jag sova skavfötters med Amerikas sötaste manliga medborgare. På morgonen spelade jag schack med en av hans kompisar. I Rimini tvättade jag av mig lite hjälpligt och tog sedan en buss till San Marino där jag fick den glada överraskningen att det gick att växla pengar, vilket resulterade i en vrakmåltid."
Jag köper ett armband i San Marino som souvenir, jag har kvar det fortfarande, och fortsätter till Köpenhamn och mot Sverige.
29 juli: "Sov i fräsch kupé efter att ha bytt plats från en fruktansvärt stinkande kupé med fulla svenska killar. Sitter nu på Intercitytåget till Skövde. Har lånat ut alla mina pengar. Jag är så skitig att de inte kommer känna igen mig i Skövde. Åh vad roligt att komma hem om sju, åtta minuter! Självklart regnar det i Skövde. Men 600 greker har dött av värmen."
På ett blad längre bak i dagboken står adress och telefonnummer till en Peter Andersson i Göteborg samt ett litet kontrakt som jag, på den tiden juridikstudent vid Stockholms universitet, formulerat om att han förbinder sig att betala tillbaka pengarna till mig.
Pengarna såg jag såg jag aldrig röken av.
Min son är nu lyckligt tillbaka i Sverige. Exakt vad han gjorde under tågluffen – vill jag nog inte veta. Jag hoppas att han har fått med sig så pass mycket hemifrån att han kan göra tillräckligt bra bedömningar och riskvärderingar. Det handlar om att bli vuxen. Att få erfarenhet, vidga sina vyer och att lära sig av sina misstag.
Och för föräldrarna handlar det om att lära sig släppa taget.