Gamle Red House Painterssångaren Mark Kozelek släppte i veckan en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock. Det är en ungefär åtta minuter lång bluesdoftande countrylåt som med emfas understryker allt Kozelek tycker är dåligt med bandet War On Drugs och de som tycker om dem. Dessutom gör han en rätt korrekt beskrivning av deras influenser, lite som en musikjournalist, beskriver hur de låter och varför det inte är så bra.
Så långt så bra, kan man tänka. Kan jag tänka, jag har själv gjort den här sortens låtar. Spelat in dem och släppt dem på skiva. Namngivit mina antagonister och allt, det har hänt. Och det här sättet att uttrycka sig utgår ju från en tradition. Redan de gamla grekerna, eller åtminstone bluesartisterna, besjöng och satte namn på dem de ogillade, som de ansåg förtryckte dem på olika sätt. Och ännu senare proggen och punken och hiphoppen.
Men det är ju en sak att skriva nedsättande om de som har faktisk makt över en: slavdrivare, arbetsgivare och folkvalda politiker, eller folk en uppfattar tycka så illa om en att de gärna skulle ta till våld för att sätta en på plats. En helt annan att skriva nedsättande om sådana som befinner sig ännu längre ner på de förtrycktas stege. Den stege där ju alla som skriver så här arga låtar tycker sig befinna sig.
Jag vet att väldigt många jag känner tycker att det här är ett ickeproblem. Att de tycker det är ett stort problem, skulle jag vilja säga. De bör se sig i spegeln. Om de då ser att de är vita, lätt medelålders män så bör de betänka att de alltid bestämt vad som är viktigt, problematiskt och roligt eller ej. Att de har tolkningsföreträden som deras kvinnor och rasifierade bekanta aldrig haft.
Nu kan man visserligen se det på ett något annorlunda sätt också. Tänka att Mark Kozelek har ett annat ärende, att han är killen som ställer sig upp mot den bredbenta rocken. Han är den som blev sist vald på gympan, som blev ”skämtsamt” handdukssnärtad av sport- och classic rock-killarna i War On Drugs efteråt. Och som nu ger igen, med de redskap som står till hans förfogande. Det vill säga sina ord och sin akustiska gitarr.
Men nä, det duger inte. Lika lite som jag har förståelse för sverigedemokrater – att man ska förstå och tycka synd om dem för att de känner sig så alienerade – kan jag ha helt överseende med den här låten.
Att sjunga att de kan suga ens kuk, nä alltså, det är inte okej alls. Det är våldtäktsspråk. Det är homofobspråk.
När nyheterna om den här låten dök upp tyckte jag det var roligt. När jag hörde den första gången med, jag skrattade till och med högt. Innan jag begrep att jag faktiskt är precis likadan: vit, man, medelålders och heterosexuell. Jag påmindes om mina privilegium av Meredith Graves, sångerska i New York-punkbandet Perfect Pussy. Hon skrev långt och initierat på Pitchfork om detta och påminde mig. Det är inte lätt för oss gamla stötar att komma ihåg detta, hela tiden måste vi påminnas om att se oss i spegeln. Jag menar det, vi måste det. Vi måste vilja det.