Sedan mina första trevande försök som tonåring har skrivandet varit mig lojalt under många år, trots att det från början egentligen var mitt andrahandsval. Drömmen var att bli skådespelare, men det framstod inte alls som realistiskt i min vardag och verklighet. Jag hade ingen skådespelare i min närhet som förebild och dessutom var jag både blyg och rätt beige. Min föreställning var att man måste ha karisma även som privatperson så jag diskvalificerade mig själv från att stå på scenen. När det var dags att välja till gymnasiet vågade jag inte söka estetiska programmet, och på väg till lektionerna i maskinskrivning och administration såg jag trånande på de svartklädda teatereleverna i skolans korridorer. Men skriva! Det kunde man göra på sin kammare utan att själv behöva synas och höras.
Trots att skrivandet blev den uttrycksform jag såg som min så levde teatern ett pyrande liv vid sidan av författarskap och lärarbana. Jag såg teaterkurserna som en förströelse och ett sätt att utvecklas kreativt. Men när jag var över fyrtio halkade jag in på ett jobb som dramapedagog. Sedan ledde det ena till det andra som man säger, och när jag fick ett uppdrag som dramatiker hamnade jag även på scenen som skådespelare i en av mina egna pjäser. Jag vet inte exakt hur många pjäser eller föreställningar man måste spela för att kalla sig skådespelare, men om skrivandet är mitt äktenskap så är teatern min affär vid sidan om.
Litteratur och dramatik är förstås närbesläktade, mer syskon än kusiner. Det är berättande, gestaltning och lek alltihop. Men det finns en betydande skillnad och jag tänker inte på det uppenbara att en scenkonstarbetare möter sin publik omedelbart och direkt. Som författare har jag oftast ingen aning om vart mina böcker tar vägen, vem som läser dem och hur de upplevs. Nej, den stora och påtagliga skillnaden är varaktigheten. Det skrivna finns kvar och den som vill kan lätt få tag i min tjugotre år gamla debutbok. En bok kan läsas om och om igen. Men när jag spelar en pjäs lever den bara just den stunden, i mötet med just den publiken, och samma föreställning kan aldrig ses på exakt samma sätt igen. Det är ögonblickets konst. Pjäsen fanns, nu finns den inte mer. Den är en tillfällig romans, och dess angelägenhet är just det flyktiga och obeständiga. Dess innersta charm och värde det förgängliga.