”Mången stålt och fager Mö
Önskade som Pompe Lefwa
Tusend hieltar eftersträfwa
At få som Pompe dö.”
Så lyder slutraderna i Israel Holmströms epitafium över Karl XII:s jakthund Pompe, en av tidernas mest berömda djurgravsdikter.
I ”Elegi över en död labrador” skriver Lars Gustafsson mer eftersinnande:
”(…) Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter.”
Arkeologer har olika teorier om de äldsta hundgravar som påträffats i Sverige, till exempel Almeöhunden (omkring 10 000 år gammal) och hundarna vid Skateholm (omkring 7 000 år). Ofta har hundarnas kvarlevor preparerats och hanterats på samma sätt som människors. I Skateholm fanns rentav en hund som blivit jordfäst tillsammans med tre flintknivar och en hammare av hjorthorn, finare än något av de föremål som återfunnits i drygt 80 närliggande människogravar. Var stenåldershunden ett offer, en betydelsefull människas ställföreträdare eller en högaktad flockmedlem i egen rätt? Kanske har människans bästa vän fungerat som lite av varje, alltsedan sin domesticering för ungefär 15 000 år sen.
I Håkan Nessers hyllningsbok "Nortons filosofiska memoarer" ikläder sig författaren sin (avlidna) hunds röst och världsåskådning. I det perspektivet är det människan, inte hunden, som är gåtan. Något liknande, fast mer sinnligt och intuitivt beskrivet, pågår i Kerstin Ekmans roman "Hunden" från 1986. En grå liten valp kommer bort från sin tik och sina ägare och tvingas klara sig ensam i det vilda under en lång tid. Doftstråken där, hundens minnen och glömska och kroppens skiftande kval och välbehag återges med en inlevelse som är poetisk och rörande, men också snudd på kuslig.
När jag var liten avundades jag ofta familjens hundar, särskilt i början av höstterminen när de fick vara hemma och titta ut genom fönstret medan jag var tvungen att gå till skolan och vara människa. Följaktligen har jag inordnat mitt vuxenliv omkring denna målbild, att själv kunna se ut genom köksfönstret vid alla möjliga tider på arbetsdagen, själv förnimma ögonblicket när årstiderna slår om i trädgården. Men efter att ha läst Kerstin Ekman har något nytt smugit sig in i min bild av hundarnas och min hemmatillvaro, en oro i vår kurande vaka.
”Han skulle ligga i dörröppningen och vänta. Det var hans plats.”, skriver Ekman. Men: ”Ingen vet ens om det finns något ord för det som han väntar på.” Texten för oss till hundlivets kärna, bara för att meddela att språket är ett bristfälligt verktyg för att beskriva en hundsjäl – och andra stumma storheter.
Att leva och dö som en hund, visar historien och litteraturen, är kanske inte så olikt att leva och dö som en människa. En kompromiss, absolut, men en kärleksfull sådan.
Läs också:
André Alexis – Femton hundar
Daniel Möller – Fänad i helgade grifter : svensk djurgravspoesi 1670-1760