Var ligger Arjeplog? Utomlands?
Postombudet vid Globen i Stockholm skulle skriva in adressen på etiketten.
– Vet du inte? sa jag litet retsamt.
Expediten var inte upplagd för skämt eller frågesport. Hon stirrade ned på sin maskin och jag ångrade mig.
– Ursäkta! Det kan inte alla veta, försökte jag överslätande och berättade i stället att det är en ort i Lappland och att paketet nu skulle ut till en liten by nära Sveriges djupaste sjö.
Det snabba mötet över disk avslutades med vänliga leenden och jag kastade mig ut i ett vinterlandskap.
Ett ”ursäkta” eller ett ”förlåt” är oftast ingen stor sak. Men att gå från en vardaglig ursäkt från en individ till en annan är självklart mindre komplicerat än när en nation ska göra samma sak. I USA försöker nu ledare, eller säger sig försöka, få till en försoning efter en uppslitande valrörelse. De säger sig gemensamt vilja upprätta respekten för nationen.
I Sverige har vi egna svåra processer för upprättelse. Den senaste i raden är den om vanvårdade och misshandlade barn på barnhem eller fosterhem, där startpunkten var tv-dokumentären ”Stulen barndom” av journalisten Thomas Kanger 2005. En utredning tillsattes som lovade de drabbade ersättning, och 2011 bad regeringen högtidligt om ursäkt. Ersättningsnämnden gav dock avslag till fler än hälften av de 5 000 personer som sökte ersättning och av de 1,25 miljarder kronor som avsatts användes inte ens hälften. Processen kom att skapa nya sår.
1998 stod dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg i Tärna och lämnade Sveriges ursäkt till samerna. Hon beskrev hur den svenska kolonisationen gett landet naturresurser, men ”till priset av att samerna trängdes undan från sitt område” och att ”vi förvägrade dem också tillgång till deras eget språk”. Ändå följdes ursäkten aldrig upp av något konkret försoningsarbete. Den tydligaste skillnaden blev i stället 2009 års lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk; som senare utmynnande i förvaltningsområden där samiska, finska och meänkieli fick förstärkt skydd. I år – efter ytterligare åtta år – tas steg för att förverkliga en sanningskommission om historiska skeenden och övergrepp.
Segare än segast, med andra ord.
Forskaren Thomas U. Berger är expert på ursäkter och försoningsprocesser. I boken ”War, Guilt and World Politics After World War II” beskriver han hur man kan göra för att lyckas:
De politiska ledarna måste anse att upprättelsen är lönsam nog, att den får ta tid och kraft; offren måste vara beredda att till viss del ta emot en ursäkt; omförhandlingen av den historiska berättelsen måste vara konsekvent, tydligt uttryckt och återges i exempelvis skolböcker; upprättelseprocessen måste ha stöd av en stor del av samhället.
Det förenade draget är att försoning inte går att genomföra i diktaturer och att de kräver ett tydligt politiskt ledarskap.
I ljuset av Bergers idéer är det intressant att läsa om en mer lyckad statlig svensk upprättelse- och ersättningsprocess: den om tvångssterilisering. Sådana ägde rum mellan 1934 och 2013, med varierande grad av frivillighet, men det var framför allt 1940-talets politik som chockade Sverige och omvärlden. Med idéer om rashygien och att kontrollera asociala nåddes en kulmen under andra världskriget, som mattades av först i början av 1950-talet. Operationerna utfördes ibland under tvång eller påtryckning. Publiciteten, som först ägde rum i Dagens Nyheter med Maciej Zarembas artiklar, resulterade efter en uppslitande debatt till en särskild lag 1999. Mellan 2 100 och 2 400 ansökningar kom in och nästan 80 procent beviljades ersättning. Från artiklarna i DN till att den nya lagen antogs tog det två år. Enbart två år! Om någon politiker ska hedras för detta är det Margot Wallström, som med eftertryck fördömde denna mörka period av svensk historia och fick stöd för en försoningsprocess.
Kanske lät man sig inspireras av Sydafrikas försoningsarbete 1995–1998, efter apartheid? Den beskrivs som en vändpunkt i landets historia.
Att be om ursäkt är en konstform. Särskilt om man verkligen önskar att sår ska läka.