Men det finns en sak som inte riktigt sagts, och eftersom jag tidigare uttalat mig om vikten av att kunna ändra sig så får jag väl praktisera det nu och bryta mitt löfte om coronatystnad.
För sakens skull kan jag redan nu säga att den här texten inte handlar om de som blivit svårt sjuka i covid eller till exempel konkursat sina livsverk på grund av läget. Det handlar om oss andra.
Jag känner inte igen mig i beskrivningen av det gångna året som det kollektivt värsta vi upplevt. Inte för att mitt år varit anmärkningsvärt bra, utan för den allmänna uppfattningen att allt har varit så annorlunda. Att vi har fått vänja oss vid att göra saker på andra sätt än vanligt, och att vi fått göra så många uppoffringar. Att vi fått avstå så mycket. Just ordet avstå måste ha haft ett rejält uppsving under 2020. Förre rikspolischefen och generaldirektören Jan Eliasson har avstått så många resor i smittbekämpningens namn att han gjorde bedömningen att en resa till Kanarieöarna var nödvändig. Till hans försvar ska sägas att han inte är ensam om att tolka det som att våra försakningar borde vara relativa. Som om den som är van att leva vidlyftigt har större rättigheter till en resa än den som redan innan mest stannade hemma.
När jag skriver det här har vi precis gått in i oxveckorna. Långa, tröstlösa veckor som vi kämpar oss igenom i väntan på något bättre, på en ljusare framtid. Just i år en tid när allt ska återgå till det vanliga och vi får lämna det här väldigt speciella året bakom oss.
Men, hallå. Jag kan inte vara den enda som tycker att pandemiåret varit ett tungt år av helt motsatt anledning: för att den livsstil som påtvingats oss varken är ny eller okänd, utan provocerande återupplevd. Den ångest jag eventuellt har fått av alla pandemiinskränkningar har berott på att alltihop varit alldeles för välbekant. Stanna hemma utan roligheter. Been there, done that.
Att vara ung vuxen i glesbygden på nittiotalet var en bra förberedelse för coronalivet. Om jag jämför med 1994 så vinner 2020 med hästlängder ändå. Och det var några sega år i början av seklet också, och då fanns inte ens strömningstjänster att tillgå när man satt hemma och väntade på bättre tider. Ett år utan fjäll-, weekend- och utlandsresor kan väl ändå inte vara något att klaga över. Eller ett år med uteblivna besök på restauranger, biografer, matcher och teatrar. Visst har de senaste elva månaderna varit tråkiga och understimulerande, jag är besviken över planer som gått i stöpet och arg för att min man blivit arbetslös och tvingats börja veckopendla – och lämna snöskottningen till mig. Men till alla som upplever 2020 som extraordinärt dåligt jämfört med allt de tidigare upplevt så ber jag bara att få gratulera.