Det handlar inte bara om hur jobben kommer att försvinna – investmentbolaget Goldman Sachs räknar med att över 300 miljoner arbeten över hela världen redan idag kan ersättas av robotar.
Nej, det rör sig i grund och botten om vilken roll arten människa ska spela när positionen som jordklotets primus motor inom en inte alltför avlägsen framtid kan komma att tas över av AI-robotar i den generation som brukar kallas den ”generativa”. Det vill säga när AI har blivit så supersmarta att de konstruerar nya upplagor av sig själva, den kunskap som människan tidigare haft entreprenad på. Kanske kommer den nya generationen AI fram till slutsatsen att den där lite självupptagna, intoleranta och konfliktbenägna varelsen glufs-glufs på två ben rentav är rätt överflödig. Som hen beter sig och skövlar och missbrukar jordens resurser utan hänsyn till andra eller sina efterkommande är det så att säga inte mycket att hänga i julgranen.
Man kan bli svajig i konturerna för mindre!
Kanske är det ändå så att människans tekniska briljans i slutändan leder till vår undergång, att vi trots eminent uppfinningsrikedom är förödande självdestruktiva. Hur stimulerande är det då inte att se hur Handelshögskolans rektor Lars Strannegård blandar in bokcirklar i skönlitteratur samt konstföredrag i studenternas kurser. En framåtblickande person som förstår kulturens kraft och själva meningen med livet. Lite moteld med andra ord.
När det stora mörkret nu sprider sig över tillvaron med polarisering, sköt dig själv och skit i andra, miljöhot och en hejdlös kriminalitet på alla nivåer – då har kulturen det svårt, den kultur som utgör grädden på moset under vår korta jordevandring. Den kultur som i vissa politiska kretsar betraktas som en tärande lyx. En kostsam institution som vi inte behöver lägga skattemedel på utan som gott och väl kan betalas ur egen ficka.
Nu hör vi att Sveriges Radio tagit beslut om att lägga ner Radioföljetongen till stor sorg för många, ett eftertänksamhetens trygga ankare och en mental vilopunkt i en i övrigt ljudbrusande omgivning. Vi läser om Kulturskolan som tvingas till nedskärningar i ett flertal kommuner vilket förstås drabbar de mindre bemedlade mest. När annonsörer i allt högre grad flyttar över pengar till sociala medieplattformar hör vi hur dagstidningar runt om i landet lägger ner kulturredaktioner alternativt tunnar ut kulturmaterialet. Det är snarare den politiskt färgade kulturjournalistiken – som den text du just läser – som ofta lyfts fram på bekostnad av recensioner av exempelvis poesi och dans (Kuriren undantagen – Gud ske pris). Men hur ska då det lokala kulturlivet utvecklas?
Så utifrån dessa molltoner är det förstås rejält glädjande att se hur Luleå kommun förutom att vara en fristad för förföljda kulturarbetare i världen exempelvis gör en riktad satsning med en miljon till kultur på landsbygden samt två miljoner till Dansinitiativet samt hur även Region Norrbotten hajat galoppen med kulturens funktion för att människor ska trivas med att ge Konsthall Tornedalen i Vitsaniemi i Övertorneå ett stöd i mångmiljonklassen.
Med dessa ömsom dysterkvistiga, ömsom muntra rader vill jag önska läsarna en fröjdefull jul.