Under en mässa där alla inblandade gör allt de kan för att synas och ta plats, har den främlingsfientliga tidningen Nya Tider fått extremt mycket uppmärksamhet för sina satsade pengar.
Först var tidningen välkommen till Bokmässan. Sedan växte sig protesterna så starka att mässan ändrade sig. Därefter ändrades beslutet på nytt – när Bokmässan funnit att det fanns juridiska hinder för att stoppa ett avtal om monterplats som redan ingåtts.
Så vad kan vi lära oss av den här historien?
Det finns några grundläggande tankar som uppenbart behövs lyftas upp om och om igen. Den första är att yttrandefrihet inte innebär en rätt att få uttrycka sina tankar överallt. Det är inte censur att inte få en monterplats på en kommersiell mässa. Tvärtom är det en högst rimlig inställning att inte vilja ge plats åt förintelseförnekare. Här är de flesta röster i debatten tämligen eniga.
Den andra tanken, som bör existera parallellt, är lite svårare. För om debatten om Nya Tider visat oss någonting, så är det hur fångna vi blir när vi lägger mer energi på att hindra folk från att yttra vissa saker än att bemöta dem.
Yttrandefriheten idag befinner sig i en problematisk situation. Hatet och hoten mot enskilda personer ökar i hela samhället. Människor tystas dagligen och vågar inte längre uttrycka sina åsikter öppet. Alla som på något sätt nämner främlingsfientlighet, rasism, feminism är öppna mål för hatsvansen på nätet. Även journalister är rädda – i en omfattning som som vi inte har sett i modern tid. Artiklar, reportage och intervjuer blir inte av.
Detta sker i en tid då den statliga övervakningen skärps i hela världen som en följd av terrorhoten och då ett flertal länder rör sig i auktoritär populistisk riktning och öppet slår ner på pressfriheten och yttrandefriheten.
Till detta kommer en utveckling där inställningen att vissa saker inte borde få sägas rakt ut har fått ett rejält fäste. Gång på gång återkommer debatten om vad som är ”lämpligt” att få uttrycka och inte. Eller för den delen, vår ”rätt” att slippa mötas av åsikter, tankar eller formuleringar som vi finner stötande. Och det här är naturligtvis djupt problematiskt.
Efter Charlie Hebdo-attacken poängterade Salman Rushdie att yttrandefriheten aldrig kan komma med ett ”men” efter sig. Om den ska vara på riktigt, måste den också gälla även de åsikter som du själv inte tycker om. Den måste gälla för alla: tokskallar, fanatiker, faktaförnekare och hatare (vilket inte är samma sak som att hot inte skulle lagföras).
Så, ja, vad har vi lärt oss under mässdebatten? Kanske att vi är mer trängda än någonsin. Vi pressas mellan hot, hat, övervakning å ena sidan och den förment goda intentionens censur på den andra.
Det enda som kan ta oss ur situationen är att vi vet vad vi står för, att vi begriper vad yttrandefrihet faktiskt innebär och att vi aldrig börjar tumma på definitionen.
Yttrandefrihetens fiender – och de är många idag – vill rasera samhället. Vi ska inte göra jobbet åt dem.