Det är sista turen inför sommaren och jag tänker på min lärare Forsberg på mellanstadiet – salig i åminnelse – som efter att vi pinat oss igenom "Den blomstertid nu kommer", alltid sa; ”läs nu en bok Andreas, det gör gott för själen. Minns Ciceros ord; den som har en trädgård och en boksamling saknar intet. Glad sommar!” Ungefär så. Och här cyklar jag nu hemåt med kassen full med sommarläsning.
Ändå växte jag upp i ett hem som formligen dignade av böcker. Samt med en pappa som tjatade sig blå om att jag måste börja läsa – och ju mer han tjatade ju mer höll jag fast vid mina ”serieblasker”: Kapten Mickey och Fantomen var det som gällde då, tidningar som min ömma moder för övrigt slängde i soporna så fort hon kom åt. Man kan kanske kalla det ett slags kulturkrig i det lilla. Gudskelov förlorade jag, en förlust som grundlades när jag som något av en femtekolonnare mot mig själv läste Tove Jansson i smyg. ”Pappan och havet” gick bara inte att motstå. Vilket i sin tur ledde till Stevensons ”Skattkammarön”, vilket ledde till … ja, ni hajar.
Och nu svirrar och surrar sommaren på allt den orkar, förförande växlingsrik. Allt ligger i öppen dager. Allt som försummats under det långa vinterhalvåret, allt som bör fixas, lagas, målas, åtgärdas. Alla förbenade måsten som det inte längre går att krypa undan. Väck är den tid i livet då man bara knackade på hos vaktmästare Höök i huset i staden och sa att nu läcker kranen, nu är det stopp här och där. Lätt som en plätt. Annat nu i egen, inte helt modern jordbruksfastighet långt ut på vischan.
Men att dagarna i ända enkom läsa böcker duger inte, det ser jag i min kärestas blick. Så jag tar min tumme mitt i handen och snickrar hjälpligt ihop en ställning för vinbärsbuskarna. Jag fräser landet, gräver en grop åt rosenbusken, jag lagar ett par mjärden jag alltför sällan får någon fisk i, jag skrapar färg på en gammal timring, matar våra fjäderfän och fejar rent i hönshuset, en före detta skogsarbetarkoja.
Med tillfredställelsen över att ha gjort lite nytta kan jag sen smyga ut i skogen till min enkla koja, en sorts primitiv retreat. Där, likt en amatöreremit, insuper jag alla ljud, fåglalåt, granars sus och så drömmen om det förunderliga mötet. Och sen, men först då, kan jag ta med mig en binge böcker och med lite hopsamlad mossa som huvudgärd, behagfullt sträcka ut mig med en smaskig berättelse. Livskvalitet kort och gott.
Med tillönskan om en glad lässommar!