Majestätiska och fula i trycket, med tiden helt obegripliga. Men en broschyr sparade jag: ”Solidaritet med Tjeckoslovakiens folk”, Jan Myrdals och Lars Gustafson. Minneslagring Sovjet. Så kom fredag förmiddag och Jan Myrdal lämnade det jordiska.
Sorgligt, inte överdramatiskt, 93-årig. Men som en av många ur 68-generationen må jag få det sagt; mer än andra visade han oss att världen låter sig förstås, och vackert missförstås. Kaos vek undan, ljus glödde runt tonåringen som läste Skriftställningarna i Aftonbladet och sjönk genom insikterna i lä undan nordanvinden, fast det var sommar 1969. Ungefär samtidigt ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”. Hur den träffade, mitt i allt man strävade mot, man inte visste hur. Om Sara Lidman var en eld som spred värme och lät orättvisans skuggor spela över världen var Myrdal den tålmodige skolläraren med pekpinnen ständigt förklarande världens mål och mening. Allt var ju möjligt, men var skulle man börja?
Nödvändiga var bägge, mer nödvändigt att slippa undan dem. Många läsningar följde, hans fadermord, de likstela tolkningarna, Faurisson, Rushdie. Ett fadermord kunde ha förväntats, men Myrdal behövde inte störtas, som skriftställare följde han dogmens räls och försvarade tillslut, inte bara Stalins historiska massakrer utan även färska blodbad. Himmelska fridens torg 1989. Med den förståelsen blev han död i politiken.
Många förblev ändå hans lärjungar, andäktigt lyssnande vid mästarens fötter. Minns honom från filmstudion i Luleå, sextiotalets slut, hur han talade och talade stort, men inte kunde svara på frågor, utanför manus tog hans värld slut. Han dvaldes i en intern begreppsvärld, trots uppmaningarna om att vara ”refraktär” tålde den inga frågor.
Nu är han alldeles borta, och 68-vänstern grånande rester är utan sin Skalle-Per, trösten som alltid funnits. Att döden hann ikapp honom är, hur märkligt det än kan låta, egendomligt. Det fanns ett drag av överjordisk allsmäktighet i hans attityd, hur ofta han än blev överbevisad så skrev han vidare med evigheten i kontext. Det är väl marxismens religiösa sida detta, dess anspråk på allenarådande insikt. Över tiden, bortom gåtorna.
En vass prövosten var han, men en mässa kan han vara värd. Ur hans hyllmetrar faller en del gott i början och några titlar mot slutet. ”Bekännelser” är en bra bok, ”Maj. En kärlek” likaså, eller varför inte ”Myglaren”, en gång rolig nutidsdramatik. Glöm den kinesiska förvillelsen, gå inte till läggen, där är han som sämst. Gå till romanerna. Ideologi gör mänskan illa.