En krönika om kulturpolitik skulle kunna handla om partifärger och ideologier, och innehålla kritik mot minskade anslag till spetsverksamheter och etablerade kulturinstitutioner. Den skulle kunna diskutera kvalitet och finkultur kontra folk- och populärkultur, eller statusförhållandet mellan kultur för vuxna och för barn. Eller varför inte ge sig i kast med vad det söndertuggade begreppet armlängds avstånd egentligen innebär? Men av någon anledning bryr jag mig inte riktigt om vad kulturpolitiken sysslar med, trots att jag har mitt levebröd i branschen.
För några år sedan fick jag frågan om jag var fri författare. I stunden blev jag lite ställd, och frågeställaren undrade nog bara om jag rätt och slätt var en författare som skrev egna böcker. Men visst kan man grubbla över ordet ”fri”. Jag tillhör det som kallas det fria kulturlivet eftersom jag inte är anställd av en institution. Det innebär att varje nytt projekt behöver få finansiärernas godkännande, särskilt eftersom min målgrupp är unga kulturkonsumenter – en ekonomiskt svag grupp som aldrig kan bli marknadsmässigt lönsam. Den som inte är ekonomiskt fri är knappast konstnärligt fri heller.
Ingen vill bita den hand som föder en, men om man redan blivit av med jobbet kanske man kan unna sig att svinga släggan. Det gör cellisten Nikolay Shugaev när han kommenterar nedläggningen av Norrbotten Neo (NK 25/8). Han skräder inte orden när han säger att ledningen helt saknar kompetens, och kallar folk för skamlösa lögnare. Han pratar om censur, misslyckade byråkrater och överadministration. Om det finns fog för kritiken kan jag inte veta, men om inte annat så känns det uppfriskande att någon tar bladet från munnen när det gäller sådant som det annars mest bara mumlas om.
Filosofen Hannah Arendt beskrev ondskan som en kugge i ett administrativt maskineri. Att strypa eller slarva bort kulturpengar ska förstås inte betraktas som ondska, men poängen är att det inte alltid är de yviga politiska gesterna vi ska stirra oss blinda på. Att kapa budgeten till en creddig institutionsverksamhet skapar i alla fall debatt, men vilka tidningsrubriker blir det av att skolorna bygger bort sina aulor? För att kväva den fria kulturen behövs ingen partifärg, det kan lika gärna ske genom till synes byråkratiska bagateller, som att kommunernas fastighetsförvaltningar har räknat kvadratmeter per elev och sett möjligheter till yteffektivisering. Varför sätta upp pjäser för skolelever när det inte längre finns lokaler att spela dem i?